238 der». Rationalismen var också »denna liflösa philosophie» och en »förnuftets själfförgudning». Argumenteringen höjde sig inte i allmänhet över denna nivå, och orsaken till Schlyters aversion var, att det var just ur rationalismen, »som vår tids oändliga sjelfförtroende och tilltagsenhet i fråga om lagstiftning och om reformerande af statens inrättningar, härflyter». Rationalismens syndabörda ökades av att den av kristendomen »åstadkommit en förnuftsreligion, sommed ett annat namn kallas atheism».^® Schlyters kritik av förnuftsdyrkan, abstraktion och bristande empirisk grund för filosofin och vetenskaperna i allmänhet var så svepande, att den i själva verket i mycket träffade hela den samtida tyska idealistiska filosofin. Schlyter konstaterade omnaturvetenskaperna, att »äfven naturen på allvar skolat construeras a priori», trots att »mycken empirisk kunskap härvid oförmärkt, och liksom en behändig taskspelarekonst blifvit lagd till grund».En naturfilosofi av detta slag var ju någonting, som romantikens och idealismens företrädare, inte upplysningens naturvetenskapsmän, hade gjort sig skyldiga till. Att det i detta fall inte rörde sig omett slumpskott, framgår av att den skarpsinnige Schlyter upptäckte den felande empirin och det spekulativa draget även i den historiska skolans forskning. Inte heller Stahl gick fri för kritik. Då man på grund av Stahls filosofiska åsikter kunde vänta sig att i dennes arbeten »finna rättsinstituterna återförda till sitt historiska ursprung, och i sin utveckling med philosophisk blick bedömda, träffar man i stället ett visserligen ganska sinnrikt spekulatift konstverk, der det historiska elementet i allmänhet är föga synbart, men hvilket egentligen gör anspråk på att vara en philosopherande Christendom, ... och detta i sig sjelft ej är annat än den af Stahl sjelf så grundligt bekämpade rationalismen i en annan form.» Stahls sätt att filosofera stod enligt Schlyter »i rak strid emot hans egna grundsatser, enär sådana phantastiska föreställningar som de, genom hvilka Stahl idealiserar rättsförhållanden, stödja sig på ingen ting mindre än historisk grund». Det somväckte Schlyters motvilja var Stahls definition av äktenskapet som en avbild av det gudomliga väsendet, en definition som Schlyter fann »likasommycket annat hos denne utmärkte författare, orimlig och vidskeplig, snart sagt hädisk».2° Schlyter hade onekligen satt fingret på den historiska skolans ömma punkt, skillnaden mellan en historisk-empirisk teori och en ofta rent spekulativ praxis, även omhans egen metod, en bokstavlig bibeltolkning, som innehöll »den enda orubbliga sanning, mot hvilken all verldslig vishet ... endast är dunst och rök»,-' knappast förmådde skapa en empirisk bas för rättsvetenskapen. Schlyter, Studium, s. 9, 11 och 19. Schlyter, Studium, s. 11. Schlyter I, s. 141 f. Schlyter I, s. 143.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=