237 Schlyter har naturligtvis framhållits som cn anhängare av den historiska skolan,*"* men detta är en sanning, somkräver modifikationer. Explicita uttalanden omskolan finns i föreläsningen »OmLaghistoriens Studium», i vilken Schlyter förde en våldsamkamp mot rationalismens väderkvarnar. Den historiska skolan nämndes i det sammanhang, dä Schlyter talade omdet uppkomna missförståndet, »somskulle den hela juridiska vetenskapen liksom uppslukas af historien». Det var enligt honommöjligt, att någon av den historiska skolans stiftare givit anledning till missförståndet, och det var åtminstone bekant, att »flere, som vilja hälsas såsom lärjungar af denna skola, gjort sig den falska föreställningen», att å ena sidan gällande rätt måste »ovilkorligen behandlas i sammanhang med laghistorien» och den senare med den förra, samt å andra sidan »någon sjelfständig philosophisk åsigt af stat, statsförfattning och lagstiftning ej gifves, utan den philosophiska åsigten skulle vara alldeles försänkt i den historiska betraktelsen», så att det inte fanns någon annan rätt än det, som en gång blivit lag. På grund av denna åsikt hade man kommit till »den orimliga beskyllning», att den historiska skolan skulle vara »stationär, eller i all ting påyrkade ett stilla stående, ett ovilkorligt och envist fasthållande af det en gång bestående, blott derför att det är gammalt». Även för Schlyter fick Hugo fungera som ett korrektiv mot den historiska skolans verkliga eller förmenta överdrifter, trots att Schlyters bild av den ’stationära’ inställningen i mycket också passade in på den konservative Hugos åsikter. Schlyter hävdade emellertid liksomHugo rättshistoriens självständighet som en avgränsad forskningsgren genomatt med hjälp av Hugos tre frågor i likhet med denne dela in rättsvetenskapen i »den juridiska dogmatiken», »laghistorien» och »rättsphilosophien», och han konstaterade: »Laghistorien får derför alldeles icke förblandas med någondera af de öfriga afdelningarne af rättsvetenskapen.»'^ Även annars tycks Schlyter ha haft förståelse för Hugos åsikter (se även nedan 1.2.2.). I »Laghistoriens Studium» var för Schlyter den historiska skolan lika med Stahl, somvar den enda vid namn nämnda auktoriteten i själva texten: kampen för en historisk synvinkel mot rationalismen fördes med hjälp av Stahls »förträffliga arbete: die Philosophie des Rechts naeh geschichtlicher Ansicht». Motståndaren var det »philosopherande förnuftet», som avfärdades med en stormflod av invektiv. Schlyter talade bl.a. om »den rationalistiska abstraktionens högsta lufttomma rymder», men samtidigt också något inkonsekvent om att han ville »lyfta rättsphilosophienur abstraktionens dy up på historiens höj17 '■* Jägerskiöld, Skolan, s. 57: Friedrich Carl von reformer. Schlyter, Studium, s. 15 f. OmSchlyters åsikter, jfr Sandström, s. 162 ff. Schlyter, Studium, s. 16 f. Jfr Sandström, s. 175 ff., som inte noterat frågornas ursprung. Schlyter, Studium, s. 8, se även förordet, s. 3. »en övertygad anhängare»; Modéer, SchKter, s. 105: »En svensk Savigny», vilket dock endast gäller Schlyters motstånd mot lagstiftnings-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=