232 matiken byggde på olika dispositionsförsök sedan slutet av 1700-talet, och den karakteristik, som givits om den den historiska skolan närstående filosofen Friedrich Julius von Stahl, passar i mycket också på Savigny: »kein grower Denker, nur ein geschickter Gedankenarrangeur». Den historiska skolans centrala tanke omrättsordningens ursprung i folkets rättsövertygelse och rättens fortgående historiska, ’organiska’, utveckling var egentligen en nödvändig förutsättning för att Savigny kunde sätta sig emot de av Thibaut förfäktade kodifikationsplanerna på rent rättsvetenskapliga och inte enbart politiska grunder. Savignys kungstanke i »Vom Beruf» var ju, att rätten utvecklade sig oavbrutet och av sig själv tillsammans med samhällsutvecklingen och att varje kodifikation var skadlig därför, att den låste fast rätten vid en viss tidpunkt. Savignys påstående, att hans egen tid var sällsynt illa lämpad för kodifikationer, var såtillvida endast ett biargument. Senare förankrade Savigny rätten i folket med ett från Puchta lånat begrepp, ’folkandan’ (»Volksgeist»; jfr Hegels »Weltgeist»). Det behöver knappast påpekas, att doktrinen om »Volksgeist» inte hade någonting med demokratiska tankegångar att göra. Den historiska skolans var aldrig en politisk maktfaktor, och man var heller aldrig intresserad av vilka rättsliga föreställningar som faktiskt var allmänna hos befolkningen. »Volksgeist» var endast ett ideellt begrepp, egentligen endast en utgångspunkt, varmed man kunde motivera, varför juristerna med ensamrätt fick ta hand om rättens utveckling. Folkets halvt omedvetna rättsövertygelse (skolans anhängare jämförde gärna rättens utveckling med språkets) hade nämligen haft betydelse för rättens innehåll endast i ett dimmigt historiskt förflutet. En specialisering av olika yrkesgrupper hade så småningom uppstått i samband med samhällets utveckling, och den gemensamma rättsövertygelsen hade blivit juristernas egendom. ’Juristrätten’ eller ’den vetenskapliga rätten’ (rättsvetenskapen och i viss mån rättspraxis) hade överflyglat sedvanerätten. Tanken på rättens nationella karaktär var somnämnt långt ifrån ny, och Montesquieus berömda klimatlära hade haft föregångare också i Norden (del I, s. 254). Det nya var, att man lyckades knyta juristernas privilegium att bestämma omrättens utveckling till den nationella rätten, medan den rationalistiska naturrättens företrädare hade påstått sig representera en allmängiltig rätt. Också de jurister, somhyllade den historiska skolans lära om’folkandan’, kunde göra Fredrik VI:s beryktade fras »Vi alene vide ...» till sin. Den historiska skolan betonade rättens historiska utveckling, dess långsamma evolution, sominte tålde lagstiftaringrepp, och man ansåg redan därför rättshistoriska undersökningar vara viktiga. Redan Hugo betonade betydelsen av rättens historiska utveckling, och han motsatte sig upplysningens pragmatiska historieuppfattning. Hugos historieuppfattning skiljde sig dock mycket från den historiska skolans, och genomsina berömda tre frågor drog han klara gränser mellan rättsvetenskapens olika grenar: rättsdogmatiken, rättsfilosofin ’folk’ och ’folkanda’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=