231 sofiska riktningen (Thibaut, Feuerbach). Fastän Savignys propagandistiskt lyckade drag att förse alla sina motståndare med den gemensamma beteckningen »den ohistoriska skolan» har befäst bilden av en dualism, är det rättsvetenskapliga fältet mångskiftande även under den historiska skolans glansperiod. Förutom den historisk-filosofiska riktningen hade hegelianerna med Gans i spetsen en viss betydelse och t.o.m. en senare så bortglömd riktning somden krauseska naturrätten (Ffeinrich Ahrens) var inte okänd ens i Norden ännu under senare delen av 1800-talet (se del III). Det bör också påpekas, att den historiska skolan hade föga att ge forskningen på sådana rättsområden som t.ex. straffrätten. Den historiska skolan splittrades också själv i romanister (Savigny, Puchta) och germanister (Eichhorn, Beseler), återigen på grunder, som var sammanflätat vetenskapliga och politiska. Gustav Hugo har brukat betecknas som en föregångare till den historiska skolan, men hans betydelse för skolans program blev slutligen ganska ringa. Sällan kan en ny riktnings uppkomst dateras så exakt somden historiska skolans: år 1814, då den stigande stjärnan Friedrich Carl von Savigny förde den bekanta kodifikationsstriden med tidens ledande rättsvetenskapsman Anton Thibaut. Då man tänker på innehållet i den historiska skolans läror, är det dock berättigat att tala omtre skriftliga milstolpar: Savignys pamflett mot kodifikationsplanerna »Vom Beruf unsrer Zeit ftir Gesetzgebung und Rechtswissenschaft» (1814), första bandet av Georg Friedrich Puchtas »Das Gewohnheitsrecht» (1828) och första bandet av Savignys »System des heutigen Römischen Rechts» (1840). Det är att märka, att dessa samtliga arbeten producerades av skolans romanistiska gren och de behandlade i första hand rättsdogmatiken och dess metodproblem, inte rättshistorisk forskning. Romanisterna var också främst rättsdogmatiker, inte rättshistoriker, även omde byggde sina rättsdogmatiska undersökningar på historiska argument. För den historiska skolans anhängare var rättshistorien en integrerad del av rättsdogmatiken, inte en självständig vetenskapsgren. Savigny arbetade dock på 1820- och 1830-talen främst med renodlat rättshistoriska undersökningar. Den historiska skolans doktrin innehöll mycket nytänkande omcentrala rättsvetenskapliga frågor: en ny uppfattning om rättens nationella ursprung och historiska utveckling, en ny rättssystematik och en ny rättskällelära. Många tankar var dock inte så revolutionerande somden historiska skolans anhängare gärna själva påstod. Föreställningen om rättens nationella beroende bl.a. av folklynnet, ekonomisk struktur och klimat var allmän redan före Montesquieu (se del I, s. 254), och i nordisk rättsvetenskap förfäktade man redan på 1700talet tanken, att all rätt ursprungligen hade varit sedvanerätt (del I, s. 279). Tanken på lagstiftarens bundenhet av rådande rättsuppfattningar, i synnerhet inom privaträtten, hade framförts redan på 1780-talet som ett argument mot planerna på att utge en nv lagbok i Preussen (Schlosser). Den ’nya’ rättssyste-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=