230 Även inomrättsvetenskapen blev Tyskland Europas ledande nation i början av 1800-talet genomatt den främsta konkurrenten, den franska rättsvetenskapen, efter tillkomsten av Napoleons lagböcker blev en på de nya kodifikationerna inriktad, lagpositivistisk inriktning (den s.k. exegetiska skolan). Rättsvetenskapen hade också ofta tidigare följt allmänvetenskapliga och filosofiska strömningar, och den idealistiska filosofin komatt inverka också på juridiken. Den tyska historiska skolans seger över den rationalistiska naturrätten var en motsvarighet till idealismens och romantikens seger över upplysningen. Fastän den historiska skolans ofta rätt splittrade läror inte kan anknytas till någon bestämd tysk filosof, är det uppenbart, att idealismen somsådan hade stor betydelse. Skolans historiska argument byggde ingalunda alltid på empiriska forskningar: metafysiska, känslomässiga och strikt vetenskapligt okontrollerbara argument blev i stället för analytisk skärpa en dygd också inomrättsvetenskapen. Den historiska skolan, liksom romantiken, hade sin grogrund också i tidens politiska förändringar, och den historiska skolans seger var delvis politisk och byggde inte enbart på argumenteringens inre värde. Just den historiska skolans politiska sida gör det förklarligt, att det inte alltid är möjligt att hitta för skolan gemensamma föreställningar om olika rättsvetenskapliga problem (t.ex. rättssystematiken). Den historiska skolan kan anses ha utgjorts av en grupp kristligt-konserv'ativa forskare, sombetraktade Savigny somsin ledare. Då man talar omden historiska skolans seger över den rationalistiska naturrätten, närmast i Wolffs tappning, är bilden återigen så förenklad, att den närmast är missvisande. Den rationalistiska naturrätten tappade terräng redan i slutet av 1700-talet på vetenskapliga grunder: David Humes s.k. giljotin och Kants filosofi ryckte undan grunden för en materiell naturrätt, även om den sistnämndes rättslära tydde på en återgång till en sådan. Den rationalistiska naturrättens politiska släkting, upplysningen, fick skulden för den franska revolutionen, vilket ledde till att även naturrätten diskrediterades i de konservativas ögon. Aandra sidan utarbetade det upplysta enväldet kodifikationer i den rationalistiska naturrättens anda. Då slutresultatet, i synnerhet Preussens ALR, knappast kunde betecknas somupplyst och liberalt, försvann liberalernas sympati för naturrätten. Den rationalistiska naturrätten hamnade i en såväl vetenskaplig som politisk återvändsgränd, och skulle ha försvunnit även utan den historiska skolans insats. Talet omen övergång från den rationalistiska naturrätten till den historiska skolan är olovligt förenklat även såtillvida, att ingendera riktningen någonsin varit helt förhärskande i tysk rättsvetenskap vare sig före eller efter år 1814. Den tyske forskaren Hans-Ulrich Stiihler har vid sidan om den wolffianska naturrättsligt-systematiska riktningen och den historiska skolan talat om följande riktningar i tysk rättsvetenskap under perioden 1780-1815: den eleganta rättsvetenskapen (=mos gallicus), Göttingen-skolan (den historiska naturrätten), inomvilken ännu Hugo hade en särställning, och den historisk-filo-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=