221 bristen på både arbetsutrymmen och arbetskraft försvårade länge ordnandet av arkiven. Trots bestämmelserna i freden i Fredrikshamn om utlämnandet av Finland rörande dokument, förblev centralarkiven i Sverige, och det var inte möjligt att bedriva mera omfattande arkivforskningar utan resor dit. Lagus hade för sin hovrättshistoria vistats i Stockholm somrarna 1823 och 1832.^^ Nordströmbrydde sig däremot inte omde källor, som låg »gömde i archivernas hvalf» i Finland, och han erkände öppet, att han på grund av »sin från de svenska archiverne aflägsna vistelseort, icke varit i tillfälle att af deras skatter taga närmare kännedom». Han ansåg dock, att »på intelligensens fält..., i sig sjelf intet arbete [var] för tidigt», trots bristen på källor.Framställningen byggde också helt på tryckta lagutgåvor av Schlyter, i den mån de hunnit utkomma, och i övrigt på äldre publikationer av Hadorph och Åkerman; det kan nämnas, att Nordströminte haft tillgång ens till Magnus Erikssons landslag, då denna ännu inte givits ut i tryck.Då Nordströmbetonade, att samhällslivet kom till uttryck just i lagstiftningen, somju annars föga uppskattades av den historiska skolan, gjorde han en dygd av nödvändigheten. Första bandet i »Den Svenska Samhälls-Författningen» behandlade den offentliga rätten och innehöll avsnitten »Styrelsen» (s. 1-96) och »De olika klasserne af samhällets medlemmar» (s. 97-369). Det andra bandet »De enskilde uti sina rättsförhållanden under lagen» upptogs av delarna »Ättförfattningen» (s. 8-226), »Brotten och deras försoning» (s. 227-384), »Fridsgarantien och rättegångsförfattningen» (s. 385-626) och »Bevisningsmedlen» (s. 627-856). Nordströmvisade sig känna till de nyaste rättshistoriska framställningarna, då han dryftade sin disposition. Han sade sig lämna bort »denyttre rättshistorien», då han betraktade den som given, men gav i alla fall en kort översikt över de medeltida lagarna.Den offentliga rätten framställdes »efter synchronistisk method», men Nordström ansåg, att denna metod »uti den enskilda rättens särskilda stycken» inte medförde några fördelar, »som öfvervägde den öfverskådlighet och enhet i kunskapen omämnets fortlöpande utbildning, somvinnas då hvarje moment för sig, utan afbrott af period-indelningar, utföres till slut, hvarföre uti andra afdelningen continuitetsmethoden ständigt blifvit följd».^' Lösningen påminner omKolderup-Rosenvinges i den andra upplagan av dennes rättshistoria (se ovan 1.12.2.), ett arbete, somNordström använde.^- Nordströms litteraturkännedom var omfattande. Redan i förordet redogjorde han för hela den svenska rättshistoriska litteraturen, och han använde Lagus, Åbo Hofrätt, s. Ill och X. Om arkivförhäll.mdcna i Finland, se närmare Mustelin, s. 301 ff. NordströmI, s. III. Se Nordström/, s. VII f. Nordström1, s. V'1I ft. NordströmI, s. IVf. Se t.ex. Nordström/, s. 20 not 14.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=