217 ström utgick från att straffet var brottets negation, kunde han inte godkänna avskräckningsprincipen. Avskräckningen syftade ju på »det tillkommande, uppå brott, hvilka möjligen i framtiden kunna inträffa, men ännu icke finnas till. Skulle afskräckning ingå i straffet, så skulle följaktligen upphäfvandet föregå det, som skall upphäfvas; hvilket är orimligt.» Därför hade även Wirth och Köstlin misstagit sig, då de ansåg att avskräckningen hörde till straffets väsende. Ehrströmplacerade själv bättringen somstraffets centrala princip, det var också »det enda medel, genomhvilket skulden kan fullkomligt utplånas». På rent filosofiska grunder kom författaren fram till den tanke, med vilken man kunde motivera ett humant förnyande av strafflagstiftningen. Ehrströms licentiatavhandling »Om företrädet emellan ackusations- och inqvisitions-förfarandet i brottmålsprocessen» (1854; 70 s.; 8:o) var med undantag av en senare artikel av författaren periodens enda finländska bidrag på straffprocessrättens område. Med avhandlingen introducerades Mittermaier i finländsk rättsvetenskap: nästan varannan fotnot innehåller en hänvisning till denne. Av nordisk litteratur nämns endast Stiernhöök och den tyska översättningen (!) av Kolderup-Rosenvinges rättshistoria.Arbetet bygger på europeisk, främst tysk doktrin. Författaren fann det nödvändigt att försvara, varför han »alldeles förbigått den till ämnet hörande lagstiftningen i vårt eget land». Elan skulle nämligen i sin korta avhandling endast ha kunnat flyktigt kommentera den finländska lagstiftningen, och lämnade därför »en omständligare redogörelse ... till en annan gång».^^ 4.7. Stats- och politirätten Den för sin frispråkighet kände Nordström visade civilkurage genomatt åren 1836, 1842 och 1845 hålla föreläsningar i Finlands gällande statsrätt, i vilka han också visade sig känna till den nyaste tyska litteraturen (Friedrich Schmitthenner, Heinrich Zöpfl m.fl.).^’^’ Någon statsrättslig framställning trycktes dock inte, varken i statsförfattnings- eller förvaltningsrätt, med undantag av Rosenborgs rättshistoriskt präglade framställning »Om Riksdagar» (1863; [IV]+314 s.; 8:o), i vilken det historiska betraktelsesättet var en nödvändighet. Rosenborg hänvisade själv till att Finlands grundlagar var »dunkla och tvetydiga i sina uttryck», varför man måste »vända sig till förgångna tider för att efterse huru de då tolkades». Boken byggde på den föreläsningsserie, som Rosenborg hållit under vårterminen 1863, och framställningen var indelad i tolv föreläsningar. Författaren beklagade framställningens bristfällighet, »visEhrström, s. 66 f. Ehrström, Företrädet, s. 7 not 10. ^’5 Ehrström, Företrädet, s. 70. Wrecie, JFT 1930, s. 291 tf.; Lindman, s. 82 t. oeh 89.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=