216 fängelsestraffets ordnande» (1859; 97 s.; 8:o). Dispositionen i detta arbete är traditionell. Ehrströmbörjade med en historisk översikt, sombehandlade bl.a. Mose lag, romersk och kanonisk rätt och de svenska landskapslagarna, och avhandlingens huvuddel utgörs av ett ingående referat av och en diskussion med den tyska filosofiska och straffrättsliga doktrinen (s. 28-66). Först därefter skisserade författaren sin egen åsikt omavhandlingens tema. Ehrström hörde till de första liberalerna bland de finländska rättsvetenskapsmännen, och han kände även dragning till skandinavismen under Krimkriget.Hans liberalismoch humanitet komsenare till synes i förarbetena till den nya strafflagen; många av Ehrströms innovationer var dock så radikala, att de förverkligades först efter det andra världskriget. Ehrströms avhandling är ett gott exempel på den samtida straffrättsdoktrinens vana att hölja in samhällspolitiska frågeställningar i ändlösa filosofiska och teoretiska spekulationer. För hegelianen Ehrström var fängelsestraffets organisering ingalunda en ändamålsenlighetsfråga utan ett rent filosofiskt problem. Ehrströmslog an tonen genomatt påstå, att den tidigare straffrättsdoktrinen inte hade kunnat »adla straffrätten till vetenskap», då man nog frågade sig »hvarföre skall straffet följapå brottet? samt hvad åsyftas med straffet?», men glömde frågan »hvadär straffet?». Han fortsatte: »Utan att göra sig reda för straffets väsende, öfverlämnade man sig således åt spekulationer öfver dess rättsgrund och ändamål; och just emedan man icke begrep, hvad straffet är, sökte man hvarken rättsgrunden eller ändamålet uti straffets väsende, utan försökte att komma till lösningen genom att fasthålla straffets relation till staten.» Författaren jämförde sådana s.k. »relativa straffrättstheorier» med en resa utan kompass »ut på ett villande haf». Till de forskare, somförblivit på denna otillfredsställande nivå, hörde bl.a. Feuerbach och »den vördnadsvärde» Mittermaier.59 Ehrström, som själv var en anhängare av en absolut straffrättsteori, utgick från Hegels begrepp, enligt vilket straffet var »sitt eget ändamål, nemligen såsom hrottets negation eller det orättas upphäfvande».^^ Men då Hegel hade behandlat »läran ombrott och straff uti den abstrakta rätten, förlorar han brc^ttets subjektiva sida ur sigte, och straffet, såsom brottets negation, blir derföre allenast ett upphäfvande af brottets objektiva sida...».^' Det var nu Johann Ulrich Wirths förtjänst att ånyo ha fäst avseende vid straffets subjektiva sida, och Köstlin hade senare i nödvändig mån modifierat Wirths lära.^’ Då Ehr5** Se Klami, s. 19 och 44. Ehrström, s. 28 f. Ehrström, s. 29. Ehrström, s. 48. Ehrström, s. 52 och 56 fl.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=