213 Gabriels yngre bror Carl Gustaf von Bonsdorff, och den kom ut samma år som »Finlands Kameral-Lagfarenhet». H. J. Kjöllerfeldt behandlade jordskatterna i fyra småskrifter, av vilka den äldsta var »Omhemmans eller lägenheters besutenhct och beskattning» (1837; 12 s.; 8:o). Beskattningen i städerna framställdes i J. J. Sauréns »Omtaxering i städerne» (1840; 26 s.; 8:o). Den enda enligt Palméns definition finansrättsliga framställningen var Fredrik WilhelmPippings »Afhandlingar omde statsanslag i Finland, somkallas deputat» (1853; 112 s.; 8:o). 4.6. Straff- och straffprocessrätten Missgärnings- och straffbalkarna i 1734 års lag förblev gällande rätt i Finland fram till 1890-talet, men straffrätten var i praktiken den mildaste i Norden, eftersomdödsstraffet avskaffades de facto redan år 1826. Nikolai I kungjorde nämligen detta år, att han alltid ämnade utnyttja sitt grundlagsenliga rätt att benåda från dödsstraff, om brottet inte riktade sig mot »rikets bestånd eller tronens säkerhet». Då sådana politiska brott inte förekom, omvandlades dödsstraffet alltid till ett livstida frihetsstraff, i lindriga fall i Finland, i grövre i Sibirien. Detta system förblev gällande till slutet av 1880-talet, då förvisningsstraffet till Sibirien avskaffades av kostnadsskäl på ryskt initiativ. Trots denna praxis var straffrätten mycket föråldrad, och de värsta missförhållandena avhjälptes redan genom två förordningar från år 1866 omorganiseringen av frihetsstraffet och ombarnamord, dråp m.m. Fängelsefrågan dryftades utförligt i den officiella publikationen, Ehrströms och A. Grotenfelts »Underdånig berättelse omtillståndet i Finlands fängelser jemte förslag till provisionell reform af desamma» (1866; XI+566; 4:o). Redan i Abo granskades en straffrättslig dissertation, Ekelunds första arbete »De coneursu ad delictum» (1824; 46 s.; 4:o). WilhelmGabriel Lagus skrev två kortare avhandlingar »Bidrag till revision af läran omprescription af brottmål, I-II» (1838; 24 s.; 8:o), som senare trycktes ånyo av sonen Robert i dennes »Juridiska afhandlingar och uppsatser» (2, s. 53-75), samt »Om barnamord» (1851; 40 s.; 12:o), som blev författarens sista arbete. Palméns doktorsavhandling »Omnödvärn enligt Finlands gällande lag» (1840; 77 s.; 8:o) var dock den första straffrättsliga skrift, somi någon mån kan betecknas som en monografi. Palmén inledde sin avhandling med en allmän betraktelse, som osökt för i tankarna de svensk-finska dissertationernas inledningar på 1700-talet (del I, s. 112), även omutgåendet från naturtillståndet i och för sig inte var så långsökt i ett arbete om nödvärn. Palmén utgick alltså från naturtillståndet, och han godkände ännu teorin om samhällsfördraget: »Osäkerheten af ett sådant tillstånd har drifvit menmskorna att inomsig ingå föreningar till ömsesidigt för-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=