212 skylder och onera samt ekonomiske skyldigheter och rättigheter» och att »deraf misstroende till Uppbördsmännen och ofta ogrundade missnöjen uppkommit». Bonsdorff ville därför med sitt arbete »göra kännedomen om nämnde Lagar mera allmän och tillgängelig». Han eftersträvade största noggrannhet och återgav in extenso endast sådana författningar, som han sett i original, då svenska arbeten (Brantings »Handbok, I-III», 1827-1831; ett alfabetiskt lagregister över främst kamerala stadganden) innehöll talrika fel och oriktigheter. Bonsdorff nöjde sig dock inte med att göra förordningarna kända. Han ville åt läsaren »lemna en fullständig kännedomom de hit hörande ämnen», vilket krävde ett historiskt framställningssätt. Han hade därför tagit med även »äldre Författningar och Institutioner, somnumera endast äga ett historiskt intresse», eftersomgällande stadganden »ofta blefve mindre tydelige, omde fordna förhållanden alldeles icke omnämndes». Trots att arbetet därigenom blivit mera omfattande, ansåg sig författaren »böra vid afhandlingen af hvarje ämne, först meddela en kort historisk relation».Bonsdorff indelade sitt arbete i sex »hufvud-afdelningar». I »Om föremålen för allmänna beskattningen» (s. 1— 294), II »OmSkattläggningar» (s. 295-436), III »Om Kronans Inkomster och Onera Publica» (s. 437-831), IV »Om Debiteringen och Uppbörden, med hvad dermed gemenskap äger» (s. 832-964), V »OmStats-Utgifterne» (s. 9651038) och VI »Om Redovisningen för Kronans och Publique Verks Intrader och Fonder» (1039-1061); verket avslutades av ett omfattande register. Den största delen (s. 1-290) av det första avsnittet behandlade olika fastigheter samt »A Landet befintelige Skattskyldige Förädlingsverk» såsom gruvor och kvarnar. - Nordström kritiserade mycket skarpt Bonsdorffs arbete, men kritiken tycks snarare ha berott på gammalt groll och hämndlystnad än sakskäl."*' Palmén drog senare gränsen mellan kameral- och finanslagfarenheten så att den förstnämnda omfattade »statens inkomster, samt deras uppbörd och redovisning jämte deröfver erforderliga kontroller», medan den senare handlade om »statens utgifter, eller i hvilken ordning de förenämnde inkomsterna skola från skattkammaren åter utgå för att till det allmännas behof och båtnad användas»."*- Bonsdorffs monumentala arbete omfattade enligt denna definition såväl kameral- som finansrätten, och verket förblev det enda i sitt slag. De kameralrättsliga arbetena var talrikast. Den utförligaste framställningen »Debiterings- och beskattningsverket, särdeles uti Äbo och Björneborgs län med Ålands höfdingedöme, I-II» (1833; IV-i-278-1-120 s.; 8:o) skrevs av Johan Bonsdorff, Förord. ■*2 Bonsdorff Förord. •" Se Lindman, s. 150 f. Bonsdorff h.ide några år tidigare inspirerat till den kritik, somi konsistoriumvåckts mot Nordströms avhandling omlänsförfattningen; se Lindman, s. 33. Palmén, s. 75.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=