211 påpekandet, att då fastlandet »i tidernas begynnelse uppstått öfver hafvens yta, så veta vi Suomis folk mer än väl att en mängd sumpiga gölar qvarstannat derpå, till skada för all odling och kanske till en påminnelse om urverldens öfvergående tillstånd».Det vore dock fel att återföra sådana utgjutelser till författarens själsliga tillstånd. Tvärtomkan de betraktas somfinländska exempel på den samtidigt i Tyskland florerande s.k. ’juridiska symbolismen’, av Jhering klandrad som »stylistische Trunkenheit».^^ Liljenstrand lyckades slutligen bli professor med avhandlingen »OmSkifte af Jord» (1857; 100 s.; 8:o). Bland den historiskt betonade avhandlingens källor märks Kolderup-Rosenvinges rättshistoria, Jön Ärnasons isländska processrätt, Abrahamsson och en dissertation för Solander.^^ Knut Lagus hade av en ren slump sökt professuren med en avhandling om samma ämne, »Omjordaskiften, enligt svensk-finsk lagstiftning» (1857; 155+IVs.; 8:o).^*' Slutligen kan nämnas Rosenborgs licentiatavhandling »Ominskränkningar uti dispositionsrätten öfver hemman, I» (1856; 82 s.; 8:o). Litteraturen i handelslagfarenheten inskränkte sig till Michael Tjeders akademiska avhandling »Tankar omfrihet i handel» (1826; 57 s.; 8:o) och Bror AbrahamÖhmanns »Grunddragen till läran omhandeln» (1827; V+ 112 s.; 8:o). 4.5.2. Kameral- ochfinansrätten Johan Gabriel von Bonsdorffs »Stor-Furstendömet Finlands Kameral-Lagfarenhet. Systematiskt Framställd, I-III» (1833; [VIJ+ 1112 s.; 4:o) är efter Tengströms arbete om prästerskapets avlöning och Ekelunds föreläsningar i romersk rätt det mest omfattandejuridiska arbetet under denna period. Författaren beklagade i förordet, att kameralrätten »blifvit i alla Europeiske Länder så ringa ansedd, att den först i sednare tider erhållit en vetenskaplig behandling». I Finland var läget ännu värre: kamerallagstiftningen bestod till betydande del av regeringens »eller de fordna Gollegiernes, till de verkställande Auctoriteterne aflåtne, handskrefne Bref och Circulairer», som aldrig samlats eller tryckts och somendast fanns i mottagarnas »ofta ofullständiga Archiver». Inte ens tjänstemännen vid de kamerala myndigheterna hade alltid tillgång till dessa författningar, och det hände därför inte sällan, att de hade »förfarit på olika sätt, stundom alldeles afvikande från Författningarne». Bonsdorff betraktade problemet som en rättssäkerhetsfråga, då han »äfven oftafunnit, att de skattskyldige sällan och högst ofullständigt äga den kännedom om Landets Kameral-Lagar somerfordras, för att med säkerhet beräkna deras allmänna utLiljenstrand, s. 1 t. Se Björne, Deutsche, s. 239 och not 591. Liljenstrand, Skifte, s. 6 not 4, s. 24 not 18 och s. 34 not 43. Se Klami, Oikeustaistclij.tt, s. 22. 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=