204 Trots titeln och målgruppen var Palmens framställning en äkta rättsencyklopedi, den första fristående i sitt slag och den första propedeutiska läroboken i juridik överhuvudtaget i Finland. Inledningen (s. 1-19) behandlade vetenskapernas indelning i allmänhet, rättsbegreppet, rättskällor samt rättsvetenskapen och dess indelning i rättsdogmatik, rättshistoria och filosofi över positiv rätt. Den första avdelningen med rubriken »Juridisk Propedeutik» bestod av kapitlen »Rättsvetenskapens system och indelning» (s. 20-84), som innehöll en kort översikt över de olika rättsområdena, »Finska Lagstiftningens Historie» (s. 85-108) och »Juridisk Litteratur» (s. 109-118). Den andra avdelningen »Sammandrag af 1734 års Lag och dertill hörande författningar» (s. 119-254) var såsomnamnet angav en exegetisk framställning av innehållet i kodifikationen med beaktande av senare lagändringar, och den tredje avdelningen »Sammandrag af Finlands Grundlagar och organiska författningar» (s. 255-316) innehöll den första tryckta behandlingen av storfurstendömets hela författnings- och förvaltningsrätt. Med användande av Schlegels (och Hugos; se ovan 1.2.) terminologi kan Palméns bok betecknas somen »blandad» rättsencyklopedi; inledningen hörde till den »yttre» encyklopedin, medan bokens huvuddel bestod av en »inre» sådan: en översikt över Finlands hela gällande rätt. Palméns »Handbok» Införde många nyheter i finländsk rättsvetenskap, bl.a. den historiska skolans rättssystematik (se III 1.3.). Trots det obetydliga omfånget är i synnerhet inledningen intressant, då den innehåller periodens enda finländska försök till en allmän rättslära. Redan Montgomery konstaterade om Palmén, att han inte var någon rättsteoretiker, utan ställde sig skeptisk till alla rättsfilosofiska dryftanden,^ ett påstående, som till fullo bevisas av »Handboks» inledning. I denna framstår Palmén som en fullfjädrad eklektiker, som bekymmerslöst framställde sinsemellan oförenliga åsikter utan att ägna en tanke åt helheten. Fastän Palmén var rättshistoriskt intresserad, kan man inte utan förbehåll beteckna honomsom anhängare av den historiska skolan. Kant och Hugo var dock viktiga auktoriteter för honom. Den översta rättsprincipen »utgöres af budef handla så, att din frihet kan sammanstä med andras, eller annorlunda uttryckt: begränsa din frihet så, att den blir förenlig med andras»å^ Redan indelningen av rättsvetenskapen i rättsdogmatik, rättshistoria och rättsfilosofi förråder Hugos betydelse för Palmén, som också upprepade Hugos bekanta tre frågor somgrund för indelningen.'* Till den historiska skolans allmänna tankegods hör påståendet, att »staten och det rätta» framträdde »under en olika form icke blott hos särskilda folkslag, utan ock hos samma folk på olika tider». A andra sidan tyder betonandet av bl.a. klimatets betydelse i detta sammanhang på ett inflytande av äldre, t.ex. även av Montesquieu JFT 1896, s. IV. Palmén, s. 5. " Palmén, s. 17 ff. Jfr Klarni, rättsvetenskapen somdennes egen uppfinning. (Oikeustaistelijat, s. 54 f.) framställer Palméns tredelning av som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=