203 regering.5 Trots detta förblev den rättsvetenskapliga produktionen länge obetydlig, och de fåtaliga författarna behandlade gärna rättshistoriska temata, som saknade betydelse för tolkningen av gällande rätt (se även nedan 4.8.2.), och även rättsdogmatiska arbeten, såsom Ehrströms licentiatavhandling, kunde helt förbigå den finländska lagstiftningen. Förklaringen torde kunna sökas i att även samhällsutvecklingen stagnerade under autonomitidens första halvsekel: ståndssamhället förblev oförändrat, och man följde en senmerkantilistisk näringspolitik framtill slutet av 1850-talet. En rättshistoriskt betonad rättsvetenskap var fullt tillräcklig i ett statiskt samhälle utan större nya juridiska problem. Den långsamma rättsliga utvecklingen betydde också, att man länge kunde avvända svenska läroböcker (t.ex. Schrevelius, se ovan 3.3.1.) i undervisningen. Det kan ifrågasättas, om en uppdelning av den obetydliga litteraturen enligt rättsområden är meningsfull, då endast rättshistorien, straffrätten och fastighets- och kameralrätten var områden med en någorlunda omfattande litteratur. För jämförelsens skull följer jag dock här med några undantag samma indelning somvid de andra nordiska ländernas rättsvetenskap, även omproduktionen på många områden begränsades till någon enstaka avhandling eller artikel. 4.2. Rättsencyklopedier Namnet på Palméns »Juridisk handbok för medborgerlig bildning» (1859; VI+325 s.; 8:o) tyder snarare på ett arbete i genren ’lekmannajuridik’ än på en propedeutisk lärobok för juris studerande. I likhet med Schlegel några årtionden tidigare riktade sig Palmén till två målgrupper, men medan Schlegel skrev för såväl studerande somfärdiga jurister, riktade sig Palmén förutomtill studerande, även till bildade lekmän, medan han däremot påpekade, att boken aldrig varit ämnad för de filosofer och »vetenskapligt bildade jurister», som säkert kunde hitta »åtskilligt att erindra vid de i arbetet förekommande deduktioner».^ Bokens popularitet bland medborgare i gemen kom till synes i att den utkomår 1863 i finsk översättning av Elias Lönnroth med titeln »Lainopillinen käsikirja yhteiseksi sivistykseksi». Boken fick ännu större betydelse som lärobok. Palmén skrev den ursprungligen för kadettskolans behov,^ men den fick en långvarig användning i den juridiska fakulteten. Ännu i kursfordringarna från år 1919 var den ett alternativ till Allan Serlachius’ rättsencyklopedi från år 1910.^ ^ Se närmare Björne, Senatens justitiedepartement - högsta domsmakten i Finland 1809-1918, Högsta domsmakten i Sverige under 200 år, I, Lund 1990, s. 175-185. ^ Palmén, s. Vf. 7 Klami, Oikeustaistelijat, s. 85 not 34. * Opinnot ja tutkinnot Lainopillisessa Tiedekunnassa (Studier och examina i juridiska fakulteten) 1919, Helsinki 1918, s. 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=