202 skapligt mest betydande arbete. Han skrev ännu några kortare avhandlingar på 1860-talet, och hans tidigare opublicerade föreläsningsmanuskript, mindre skrifter och utlåtanden m.m. gavs ut av släktingarna i »Till hundraårsminnet af Johan Philip Palmén 1811 31/X 1911. I. Skrifter» (VI-1-233 s.; 8:o). Av Liljenstrands fyra avhandlingar från 1850-talet var två rättshistoriska; den ena behandlade den kanoniska rättens inflytande på Sveriges lagstiftning (1851) och den andra gav en »Historisk teckning» av den ekonomiska lagstiftningens grunder (1853). Liljenstrands produktivaste tid inträffade först efter hans pensionering år 1877. Han publicerade då rättshistoriska avhandlingar om Finlands fastighets- och kameralväsen (1879), om de nordiska byggningabalkarna (1881) och slutligen om rättsvetenskapen vid Abo gamla akademi (1890). Knut Lagus var främst straffrättslärd och behandlade bl.a. dödstraffet (1859) och återfall i brott (1855-1856). Robert Lagus hade först disputerat för filosofie doktorsgraden med en avhandling om Hegels rättsfilosofi. Hans två juridiska huvudarbeten behandlade utomäktenskapliga barns ställning, dels rättshistoriskt (1858), dels de lege ferenda (1859). Åren 1859-1863 publicerade han artiklar med titeln »Juridiska afhandlingar och uppsatser, 1—4» (95-f 75-1-86-180 s.; 8:o). Ehrström dryftade i sina avhandlingar ackusations- och inkvisitionsförfarandet i brottmål (1854) och principerna för fängelsestraffets ordnande (1859). Efter utnämningen till professor upptogs han alltmera av arbetena på en ny strafflag, och hans vetenskapliga produktion inskränkte sig till några mindre artiklar i JET, somhan var redaktör för åren 1865-1876. Rosenborg skrev på 1850-talet avhandlingar om fastighetsrätt (1856) och fattigvård (1858). På 1860-talet skrev han en rättshistorisk avhandling om jordbeskattningen på 1500-talet. Hans huvudarbete var en likaledes rättshistoriskt präglad framställning av riksdagens verksamhet (1863). Den finländska rättsvetenskapens låga nivå jämfört till och med med Sverige verkar något förbryllande, då Åbo-/ Helsingfors-fakulteten, då det gäller antalet lärare, var fullt jämförbar med de övriga nordiska fakulteterna. Man bör också komma ihåg, att kejsaren inte sammankallade lantdagen på över femtio år (1809-1863), och då man respekterade ständernas rätt att medverka vid stadgandet av allmän lag, betydde detta, att lagstiftningen inte förändrades under autonomitidens första halvsekel. Under perioder med en stagnerande lagstiftning brukar bl.a. rättsvetenskapens betydelse som rättskälla öka. Så skedde t.ex. vid samma tid i Tyskland, där den historiska skolan knappast fått en så stor betydelse, om kodifikationsplanerna hade förverkligats. Man kunde ha väntat sig en liknande utveckling i Finland, i synnerhet som landets högsta domstol. Senatens justitiedepartement, fick föga betydelse för rättspraxis’ utveckling: domarna var utnämnda på viss tid och var också belastade med administrativa uppgifter, då justitiedepartementet samtidigt var en del av landets
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=