200 (1820-1822; sammanl. 2.256 textsidor; 4:o), somhar en mycket perifer anknytning till den egentliga rättsvetenskapen.^ Om man lämnar även Tengströms arbete åsido, kommer man fram till att det under den s.k. autonomitidens första halvsekel i Finland publicerades ca nittiojuridiska skrifter med ett totalt sidoantal av omkr. 11.000, vilket betyder, att det årligen utkomi genomsnitt två skrifter, korta dissertationer och artiklar medräknade, med sammanlagt omkr. 200 sidor. För jämförelsens skull kan man nämna, att hela den finländska produktionen under ett halvt sekel utan svårigheter hade fått rum i den danska »Juridisk Tidsskrift». Den finländska rättsvetenskapen blev visserligen något livaktigare under 1860-talet, men ett verkligt genombrott kom först under seklets sista decennier. Ett signifikativt drag i litteraturen åren 18091859 är rättshistoriens mycket starka ställning; redan av titlarna att döma behandlade omkring 40 % (4.300 sidor) av skrifterna ett rättshistoriskt eller romerskrättsligt tema. En närmare genomgång av ovannämnda förteckning visar också, att antalet aktiva forskare var mycket litet. Calonius’ kollega från år 1812, den i Sverige födde Daniel Myréen (1782-1831) och hans efterträdare, Uppsaladocenten Anders Erik Afzelius (1779-1850), som tvingades ta avsked redan år 1822 och senare fördrevs till Ryssland, hörde ännu till den traditionella svenska professorstypen av 1700-talssnitt, vars hela produktion inskränkte sig till någon enstaka dissertation. Först den följande generationen lärare Lagus, Ekelund och Nordström, som efter flyttningentill Helsingfors ledde fakulteten framtill 1840-talet, var vetenskapligt aktivare. Äldst av dessa var Wilhelm Gabriel Lagus (1786-1859), som år 1823 blev Afzelius’ efterträdare och vars publikationsförteckning innehåller åtta titlar. Adjunkten Carl Ewert Ekelund (1791-1843) blev utnämnd till professor i romersk och rvsk rätt år 1829, och han är främst känd för sin medverkan i arbetena på att införa en ryskpräglad kodifikation i Finland. Ekelund var författare till sex arbeten. Den främste rättsvetenskapsmannen av dessa tre lärare var Johan Jakob Nordström (1801-1874), som även han blev adjunkt redan i Åbo och somefterträdde Myréen somprofessor år 1834. Den på 1840talet till Sverige flyttade Nordströmskrev i Finland åtta arbeten. Av de första lärarna i Helsingfors var Johan Philip Palmén (1811-1896) den aktivaste med nio publikationer till slutet av 1850-talet. Palmén komunder sin tid i fakulteten från början av 1840- till slutet av 1860-talet att handha antingen som utnämnd eller som tjänstförrättande samtliga fakultetens lärartjänster, och man har talat om »Palméns tid» i fakulteten kring mitten av 1800-talet.'* Axel ^ Ett par andra omfattande kyrkorättsliga arbeten är biskopen Frans Ludvig Schaumans »Handbok i Finlands kyrkorätt, I» (1853; [VIII] +54C s.; 4:o) och C. M. Kjellmans »Minnesbok i ecklesiastika ämnen» (1849; 11+427 s.; 8:o). •* Klami, Oikeustaistelijat, s. 19 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=