192 I likhet med sin kollega Aschehoug i Norge skrev också Naumann en statsrättshistoria, »Svenska statsförfattningens historiska utveckling» (1866 och 1875; VIII +323 s.; 8:o), som en inledning till framställningen av gällande rätt. Arbetet är i själva verket en »fortsättning och omarbetning» av de historiska avsnitten i det första bandet av »Sveriges Statsförfattnings-rätt».'53 Framställningen är indelad i nio perioder, av vilka den första är »Från äldsta tider till medlet af trettonde seklet» eller »den urgamla demokratiska författningen», i vilken Oden ännu omtalas som en anförare för svearna i Uppland (se även del I, s. 364).Den förkristna tidens historia är dock mycket skissartad (s. 2-3), och författaren gick snabbt över till följande period, »Folkunga-regenternas tidehvarf» (s. 19-60). Arbetet väckte viss kritik, och P. Kerfstedt gav ut en skrift »Några anmärkningar rörande Christian Naumanns framställning af Svenska Statsförfattningens historiska utveckling under forntiden och medeltiden» (1877; 25 s.; 8:o), i vilken han dels rättade till talrika sakfel, dels betecknade indelningen i de tre första perioderna som misslyckad. Källkritikens ökande betydelse kommer till synes i påståenden som, att man måste »vara ytterst försigtig vid begagnandet af de isländska sagornas uppgifter rörande vår äldsta statsförfattning», och i påpekandet, att Naumann meddelade en del uppgifter om de äldsta tiderna utan några som helst bevis. Gränsdragningen mellan rättshistoriska och rättsdogmatiska monografier blir ibland rätt godtycklig, då det var allmänt att börja framställningen av temat med utförliga rättshistoriska inledningar, som ibland svällde ut till att omfatta största delen av arbetet. Med rättshistoriska avhandlingar förstås här arbeten, som överhuvudtaget inte innehåller någon rättsdogmatisk del. Även med denna gränsdragning blir de rättshistoriska monografierna rätt talrika, men de var till kvaliteten mycket varierande. Brings »De jure homicidii, secundum jura Suiogothi^e vetusta, I-II» (1820; 38 s.; 4:o) förtjänar ett omnämnande endast på grund av en tidig hänvisning till Savigny.'5^ Schrevelius’ mycket traditionella dissertationsserie om principerna i forna tiders strafflagstiftning, »De principiis legislationis poenalis majorum, I-IX» (1833-1836) uppgick trots nio delar till sammanlagt endast 56 sidor. Naumann gav ut sitt första juridiska arbete under signaturen nal-rätt» med titeln »OmEdsöret enligt Landskapslagarne» (1843; [II]-t-78 s.; 8:o). I en förklarande och apologetisk fotnot nämnde författaren, att arbetet var ett »Examens-scriptum... efter uppgifvet ämne författadt ... år 1836, af en Afhandling i fäderneslandets äldre crimi- »-nn»: en » Se Naumann IV, s. 625. Naumann, Utveckling, s. 2. '55 Kerfstedt, s. 2 och 5. '5f> Bring, De jure, s. 20 not m: Savignys »Geschichte des Römtschen Rechts im Mittelalter, I» (1815).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=