3 sanning. Såsom skall visas, är bilden av nordisk rättsvetenskap 1815-1870 betydligt mera mångfacetterad än man någon gång framställer den. Gammalt naturrättsligt och rationalistiskt tänkande levde kvar länge och fick delvis nya former under inflytande av den ofta förbisedda tyska 1800-talsnaturrätten. Hegelianismen hade företrädare också bland de nordiska rättsvetenskapsmännen (F. C. Bornemann, Robert Lagus), och dessa var kritiskt inställda till den historiska skolan. Inom straffrätten är det överhuvudtaget knappast meningsfullt att tala omden historiska skolan. I själva verket kan man tala om en förhärskande riktning inomrättsvetenskapen först under den konstruktiva riktningens tid i slutet av 1800-talet. 0rsteds och Savignys inflytande på tidens rättsvetenskap var dock så betydande, att detta motiverar rubriken till det sista kapitlet i detta band. Liksom i det första bandet bygger dispositionen främst på en indelning i en litteraturhistorisk och en vetenskapshistorisk del. Framställningen börjar dock liksomtidigare med en översikt över rättsvetenskapens förutsättningar: tidens politiska, ekonomiska och tekniska utveckling i huvuddrag, förlagsväsendet, de juridiska fakulteternas utveckling och i synnerhet examensreformerna på 1810- och 1820-talen, som ställde helt nya krav på både undervisningen och forskningen. Den litteraturhistoriska delen framställs i ett kapitel, eftersom den här behandlade korta tidsperioden inte förutsätter någon ytterligare kronologisk indelning. De olika ländernas rättsvetenskap behandlas i skilda avsnitt, som i enlighet med förändringarna på den politiska kartan nu är fyra i stället för det första bandets två. Periodens sparsamma isländska juridiska litteratur framställs följaktligen i samband med den danska rättsvetenskapen. Ett nytt område är det danska Slesvigs rättsvetenskap, somsåsomen följd av den skärpta nationalitetskonflikten och det språkliga uppvaknandet upplevde en kortvarig blomstring från början av 1850-talet till år 1864. Juridiken ’professionaliserades’ under perioden, och juridisk examen blev nu också i realiteten ett undantagslöst krav för domare och vissa förvaltningstjänstemän. Trots att vissa insikter i juridik ännu hörde till allmänbildningen, övertog de utbildade juristerna rättsvetenskapen, och mångsysslare som Andreas Hoier eller autodidakter som Matthias Calonius förekominte längre bland de rättsvetenskaphga författarna. Utvecklingen skedde dock stegvis, och i synnerhet i Sverige stod filosofer, teologer och t.o.m. militärer för en betydande del av den rättsvetenskapliga produktionen under den förra delen av 1800-talet. Den rättsvetenskapliga litteraturen kan därför inte avgränsas med hjälp av författarnas formella utbildning. Detta har i sin tur lett till vissa gränsdragningsproblemi synnerhet i förhållande till filosofin. Rättsfilosofiska skrifter (naturrätt, allmän rättsfilosofi, civilrättsfilosofi) har tagits med i detta arbete, medan den rätt omfattande litteraturen i filosofisk statslära har lämnats
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=