181 (s. 67-79), III »Civildomstolarnas functioner i allmänhet» (s. 80-126), IV »Rättsmedel mot Civildomstolarnas åtgärder och beslut» (s. 127-160), V »Parterna och deras processuella handlingar i allmänhet» (s. 161-225), VI »Rättegångsfullmägtiga, Målsmän och andra Sakförare» (s. 208-226), VII »Processen i första Instansen» (s. 227-363), VIII »Processen i andra Instansen» (s. 364369) och IX »Processen i högste Domstolen» (s. 370-377). Den extraordinära civilprocessen indelas i I »Omextraordinär Civilprocess i allmänhet» (s. 378385), II »Executiv Process» (s. 386-431), III »Concurs-Process» (s. 432-554) och IV »Åtskilliga andra arter af Summarisk Process» (s. 555-579); den består alltså främst av utsöknings- och konkursrätt. Dispositionen är något ovanlig, då rättsmedlen behandlas redan före rättegången. Liksomi civilrättsläroboken inleder Schrevelius behandlingen av olika frågor med allmänna hänvisningar till gamla dissertationer t.o.m. från 1600-talet. Schrevelius uttryckte i förordet en viss försiktighet vid sidan av den stegrade självkänsla, som gjorde honom herostratiskt ryktbar. Han medgav, att han hade haft vissa betänkligheter mot att ge ut arbetet, då »jag, somhaft föga tillfälle, att genom egen erfarenhet inhämta kunskap om den närvarande praxis vid våra Domstolar, kunde vara i okunnighet om ett eller annat Rättegångsbruk, somafviker från beskrifven Lag». Lramställningen kunde därför trots ett flitigt användande av Schmidts »Juridiska Arkif» (nedan, 3.11.) innehålla »ett eller annat fel», men Schrevelius hoppades, att påpekanden om sådana fel »meddelas med den humanitet, somjag tror mig hafva skäl att vänta». Omdäremot någon medlemav »den litterära pöblen» skulle »t. ex. i någon af våra infarna Skandaltidningar, öfverfalla mig med skällsord och ovett, så är jag lyckligtvis i stånd, att upptaga detta med samma kallsinnighet, somomjag på gatan möter en skällande hund».'*'* I den andra upplagan av civilrättens allmänna del betecknade Schrevelius en recension av detta arbete som »denna utgjutclse af vanmäktig ilska». Däremot hade Olivecrona framlagt kritiska anmärkningar »med den humanitet, att de förtjena, att på samma sätt besvaras», ehuru de flesta »inte åstadkommit någon ändring» i författarens övertygelse. Det är dock tvivel underkastat, omSchrevelius ansåg Olivecronas recension av hans civilprocessrätt utmärkas av någon humanitet. Olivecronas kritik gick i korthet ut på, att Schrevelius var en flitig dilettant, sompå grund av bristande domstolserfarenhet helt saknade förutsättningar att skriva ett acceptabelt arbete i civilprocessrätt. Schrevelius hade visserligen med »berömlig noggrannhet ... genomgått en massa af disputationer, hvilkas värde till stor del är ganska underordnat», men saknat förmåga att skilja agnarna från vetet.Avsnittet om bevisläran var det bästa, eftersom Schrevelius här »rådfrågat flere goda arSe t.ex. Schrevelius, Civil-Process, s. 275. Schrevelius, Civil-Process, Pörord. Schrevelius I (2. uppl.), s. 111 f. Oliveaona, SvJFT 12 (1856), s. 94 1. 115 114 115
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=