178 vars »Cours de droit naturel» författaren använde, räknades somfransk. Detta oaktat är det franska inslaget ovanligt starkt. Trots motviljan att framlägga egna tankar framstod Sparre genomett lämpligt urval av andras åsikter som en benhårt konservativ anhängare av en absolut straffrättsteori. De relativa teorierna förkastades bl.a. därför, att de i princip inte tillät bibehållandet av dödsstraffet.1°° Sparre motsatte sig ett på frihetsstraff baserat straffsystem, och han frågade sig, omdet varit rättvisa, »som ledt våra lagstiftare vid deras stadganden om ett monotont inspärrande eller arbetstvång, ett behandlingssätt, liknande det, som man iakttager emot djur» - själv förordade han ett straffsystem baserat på en talionsprincip i Kants tappning.Lagstiftaren fick »endast med yttersta varsamhet borttaga» gamla straffmetoder, och då Sparre hade inhämtat ur Algreen-Ussings kriminalrätt att man i Danmark tillsvidare nöjt sig med delreformer, »så förtjenar denna method visserligen att äfven hos oss tagas i betraktande». Naumanns lilla monografi »Om Straffrättstheorien och Penitentiärsystemet» (1849; 55 s.; 8:o) var till »någon del» föranledd av Sparres arbete, sombetecknades som en »i sitt slag förtjenstfull Skrift».Naumanns första litteraturhänvisningvar liksomi Oscars skrift ett citat från Mittermaier, och han sade sig ha för sitt arbete främst rådfrågat »Hegels Philosophie des Rechts, Abeggs, Beaumonts och Tocquevilles, Henkes, Hepps, Julius’s, Köstlins, Mittermaiers, Roscoes, Röders, J. U. Wirths m. fl:s bekanta skrifter».Naumanns litteratururval var betydligt mera tyskdominerat än Sparres, och Hegel var hans viktigaste källa. Man fick inte nöja sig med att bara uppfatta »ämnets utsida, att låta allt ankomma på den inom erfarenhetens gebit fortgående tvisten om fångens absoluta eller relativa isolering, fängelsernas mest ändamålsenliga byggnadssätt och ekonomi m. m.», utan det krävdes en grundlig utredning av vad man ville åstadkomma med fängelsestraffet, »hvilka momenter som deri skola ingå och huru dessa stå tillsamman med straffrättens theori»; den sistnämnda betecknas som »en bland dagens och vettenskapens vigtigaste frågor».’°5 I idealismens anda inledde Naumann med ett utförligt dryftande av »Läran om Staten» och kompå detta sätt till »en absolut straffrättstheori».’°^ Trots detta godkände författaren även den till de relativa teorierna hörande förbättringstanken, men endast i en modifierad form, som t.ex. inte uteslöt användandet av dödsstraff (III 3.2.).’°^ IDO Sparre II, s. 55. Sparre II, s. 65 ff. Sparre II, s. 83 f. och 91. Naumann, Straffrättstheorien, s. 2. Naumann, Straffrättstheorien, s. 1 och 3. Naumann, Straffrättstheorien, s. 2 f. '26 Naumann, Straffrättstheorien, s. 3-11. ■27 Naumann, Straffrättstheorien, s. 44 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=