172 (Schmidt själv?) i »Juridiskt Arkif», somberömde författaren för valet av ämne och »för den begreppsreda», somutmärkte avhandlingen/' Häradshövdingen A. L. von Strussenfelts »Om försök till brott» (1840; [VI]+170 s.; 8:o) är periodens längsta monografi på straffrättens område. I dedikationen till justitiestatsministern Mathias Rosenblad talade författaren omden »mångsidiga flit Tysklands och Danmarks utmärkte män egnat åt behandlingen af lagfarenhetens alla delar», men endast Orsted^- förmådde bryta den massiva tyska dominansen. Delidéns monografi om dödsförvållande m.m. »De homicidio et vulneratione, qux culpa commituntur» (1842; 51 s.; 4:o) hörde till de sista dissertationerna på latin i Uppsala. Största delen av Humblas sparsamma produktion behandlade straffrättsliga problem. Dissertationen »De crimine falsi, speciali respectu ad ius Suecanum habito, I» (1843; 32 s.; 4:o) var en traditionell dissertation för docentur. Övergången till ett straffsystembaserat på frihetsstraff och relativt obestämda straff förorsakade många svårigheter för dem, somvar vana vid den tämligen enkla straffutmätningen i 1734 års lag. »De legibus poenalibus indefinitis» (1849; 86 s.; 8:o) var en av de sista juridiska dissertationerna på latin och utkompå uppmaningar »från åtskilliga håll» i svensk översättning av författaren med titeln »Om obestämda strafflagar» (1850; 103 s.) redan följande år. Humbla hänvisade till »Ämnets vigt, den tvist det är underkastadt och de djupt rotade fördomar, somi afseende på detsamma ännu äro gängse».Såsomvanligt i tidens arbeten är Mittermaier den allt överskuggande auktoriteten, men Humbla var dock en anhängare av dödsstraffet (se III 3.2.). Avhandlingens motto är ett Orstedcitat, i vilket det propageras för domarens frihet vid straffutmätningen, och Humbla ansåg, att en jämförelse med dansk rätt var viktig i allmänhet, »tv Danska strafflagstiftningen synes närmast kunna jämföras med den Svenska i anseende till det sjelfständiga och egendomliga sätt, hvarpå den utvecklat sig».^"' Naumanns dissertationsserie »De delictis publicis, praecipua juris Patria: publici et criminalis ratione habita, I-IV» (1845; 46 s.; 4:o) hör till författarens första arbeten. I framställningen, som behandlar statsförbrytelser, hamnar gällande inhemsk rätt helt i skymundan jämfört med romersk rätt och moderna europeiska rättsordningar. Olivecrona började sitt juridiska författarskap med en straffrättslig avhandling »Om de kännetecken, hvilka karakterisera Tjufnadsbrott, I—II» (1846; 74 s.; 8:o), en tämligen traditionell dissertation med starka historiska inslag. Bland de talrika litteraturhänvisningarna, som bl.a. innehåller alla betydande svenska verk sedan 1600-talet, kan nämnas 71 SvJA III (1832-33), s. 82. 77 Se Strussenfelt, s. 28 not 3. 77 Humbla, Förord. ^■1 Humbla, s. 87 not 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=