171 tvingande skäl ... underkänna den auktoritet, de hämta från sitt autentiska ursprung». Han betonade dock också, att »motiverna till lagen aldrig varit officiellt granskade, än mindre godkända», och dessutom att de hade inlåtit sig »sparsammare än önskhgt varit på en kritisk analys af lagbudens innehåll». Då Carlén i texten inte direkt hänvisar till förarbetena, har det inte varit möjligt att avgöra, i vilken mån boken bygger på ett rent återgivande av dessa. Straffrätten var ett populärt område redan i den utdöende dissertationslitteraturen. Lindblads »OmDråp och Mord. Afhandling i Svenska Lagfarenheten» (1832; 145 s.; 8:o) var det första större försöket på straffrättens område, och författaren förklarade, att han »inom Svenska Litteraturen icke haft serdeles hjelp eller vägledning», då han velat bidra till »en hos oss föga bearbetad vetenskap». Litteraturen i den första fotnoten, Feuerbachs »Lehrbuch des peinlichen Rechts» och Grolmans »Grundsätze der Griminalrechtswissenschaft» visar, att författaren hade bekantat sig med den nyare tyska doktrinen, och även Orsteds monografi om dråp hör till litteratururvalet.Ett ålderdomligt inslag är ett långt citat ur Pufendorfs »De jure naturae et gentium» om nödvärnsrätten. Lindblads avhandling ledde till en utdragen fejd med Schlyter, sombörjade med att skriva en nedgörande recension i »Journalen», på vilken Lindblad svarade i »Aftonbladet». Varken författaren eller recensenten var kända för större diplomatiska gåvor, och debatten fördes med en t.o.m. för perioden sällsynt hätskhet och småsinthet. Då Schlyter slutligen tog sig för att samla och publicera polemiken som»Bilagor till herr J. C. Lindblads Afhandling omDråp och Mord, i anledning af den angående detta arbete förda strid» (1832; 70 s.; 8:o), svarade Lindblad än en gång med »Bihang till de af Herr Schlyter utgifna Bilagor till Afhandlingen omDråp och Mord» (1833; 56 s.; 8:o). Båda skrifterna är guldgruvor för samlare av akademiska giftigheter, även omSchlyter sade sig ha strukit alla personligheter i sin recension inklusive slutomdömet »omhvad vetenskapen kan af Hr L. hoppas m.m.; och har detta så mycket häldre nu kunnat uteslutas, som Hr L. genom sina stridskrifter gjort ett sådant ytrande alldeles öfverflödigt».^^ Ett intressant drag i den ömsesidiga smutskastningen är Schlyters försök att utnyttja de nya reglerna om upphovsmannarätt. Han sade sig avstå från att återge Lindblads inlägg in extenso »till undvikande af beskyllningför eftertryck» och framställde i stället Lindblads åsikter i utdrag »på några ställen med mera ordning och tydlighet än Hr Lindblad sjelf».^° - Lindblads arbete fick däremot ett gott mottagande av den anonyme recensenten Carlén, s. 3. Lindblad, Dråp, s. 11 not 2. Lindblad, Dråp, s. 16. Schlyter, Bilagor, s. 17 not 2. Schlyter, Bilagor, s. 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=