170 krävde ingående rättshistoriska undersökningar i detta fall, då »nästan alla Landshöfdingar förklarat sig ej kunnat utröna huru och när Mantalspenningarnes nuvarande belopp blifvit bestämdt, ej heller orsaken till olikheterne däri».^"* Juel var bl.a. e.o. professor i kameralrätt i Uppsala, och till detta rättsområde kan man också räkna hans dissertationsserie »Om Dana-Arf, I-VII» (1851; 112 s.; 8:o). Theodor Rabenius’ avhandling »OmTionden» (1853; 92 s.; 8.o) var återigen ett arbete, där utländsk rätt hade en stor betydelse, så att den långa inledningen (s. 8-37) bestod av en historisk framställning av tiondenas betydelse hos olika folk börjande från »Kanaanäer, Araber, Fenicier och Karthager». 3.6. Straffrätten Liksom i de övriga nordiska länderna visade sig förnyandet av straffrätten mycket svårt, trots att alla medgav, att de straffrättsliga balkarna i 1734 års lag, Missgärningsbalken och Straffbalken, var helt föråldrade. 1832 års kriminallagförslag ledde lika litet som civillagförslaget till lagstiftningsåtgärder, men det utgjorde i årtionden grunden för debatten om straffrättens reform. Man fick emellertid länge nöja sig med delreformer, av vilka man kan nämna F om ansvar för stöld och snatteri m.m. 4.5.1855. Först genom den nya strafflagen 16.2.1864 avskaffades den obsoleta straffrätten i 1734 års lag helt. 3.6.1. Positivrättsliga arbeten Någon allmän lärobok i den gamla straffrätten såg inte längre dagens ljus. Bristen på undervisningsmaterial var skriande, eftersom Nehrmans straffrättslärobok (se del I, s. 73 och 75 f.) redan var helt föråldrad. En nödlösningvar utgivandet av Bibergs rättsfilosofiska »Lärobok i Criminal-Rätten» (se ovan 1.) år 1830, och utgivaren Delidén försökte nödtorftigt förbättra verkets användbarhet för juris studerande genom att förse det med »Innehåll och öfversigt» (s. I-XVI), som även innehöll hänvisningar till gällande svensk rätt. Däremot infriade Delidén aldrig sitt vaga löfte att utarbeta »en Criminaltheorie för den positiva Svenska Lagen».1864 års strafflag fick snabbt en första tolkning i Richard Carléns »Kommentar öfver Strafflagen» (1866; IV+393 s.; 8:o). Boken är ett rent exegetiskt arbete med återgivande av själva lagtexten och också i övrigt av den typ, somär vanlig vid behandlingen av nyutkomna lagar. Litteraturhänvisningar finns inte, men Carlén hänvisade i inledningen generellt till förarbetena; ett tidigt exempel på dessas ökande betydelse som rättskälla. Författaren ansåg, att : »...lagförfattarnes motiver förtjena den största uppmärksamhet såsom hjelpmedel vid uttolkningen ...» och att man inte borde »utan Juel, s. 6. Biberg III, s. I not Se även Nelson, s. 126.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=