158 hittar man andra tillämpliga stadganden i frågan, men också hänvisningar till lagkommitténs förarbeten, talrika rättsfall från Högsta domstolen och författarens egna tolkningsförslag, medan hänvisningar till doktrinen saknas nästan helt.2' Arbetet har uppenbarligen varit nyttigt främst på grund av de utförliga referaten av rättspraxis. 3.2.3. Denjuridiska undervisningen Genomhela perioden var de juridiska fakulteternas ställning osäker också därigenom, att man umgicks med planer på att slå ihop universiteten i Uppsala och Lund till ett enda riksuniversitet i Stockholm eller att åtminstone flytta den juridiska undervisningen dit. Planerna ledde till talrika debattskrifter och tidningsartiklar, av vilka här endast en bråkdel kan tas upp. Skrifterna har ett visst intresse, eftersom man i dem också tog ställning till den juridiska undervisningens dåvarande nivå och till den akademiska undervisningens ändamål i allmänhet.-- Striden rörde till en början också planerna på att avskaffa den akademiska jurisdiktionen, universitetens gamla privilegium att döma sina egna medlemmar. Richerts enda bidrag till den juridiska litteraturen ens i vidsträckt bemärkelse var en anonym skrift »Ett och annat, om Corporationer, Privilegier, Nämnd i Domstolar etc. etc. etc.» (1822; 94 s.; 8:o), som enligt titelbladet utkom »i anledning af Consistorii Academici i Upsala Betänkande, om den Academiska Jurisdictionen». Richert berörde också planerna på flyttandet av Uppsala universitet till Stockholm. Enligt honomvar motståndarna till planen sådana personer, som ansåg »vettenskapsidkaren böra slita sig lös från alla medborgerliga förhållanden, sluta sig, så till sägande, inom sitt eget skal, lefva endast bland sina böcker, knappast vårda sig att känna, än mindre beblanda sig med den yttre verldens gång», medan flyttningsplanernas anhängare var av den åsikten, »att sann classisk bildning är något helt annat, än en död lärdomsmassa, inpumpad i hjernan, genom ideligt läsande i böcker, — som föreställer sig, att lösryckning från allmänna medborgerliga förhållanden oundvikligen måste skapa ensidighet och egoism».-^ Efter dessa definitioner var det väntat, att Richert meddelade sig vara en varm anhängare av flyttningsplanen.-"* Det bör märkas, att han dock inte ifrågasatte den klassiska bildningen somsådan. - Historikern Erik Gustaf Geijer, som ännu på denna tid hörde till det konservativa lägret, svarade Richert med »Nytt Ett och Annat i anledning af Frågan omden AcademiskaJurisdictionen» (1823; [II]-1-234 s.; 8:o). Förutomatt motsätta sig flyttningsplanerna tog Geijer ställning till den juridiska undervis- -' Se dock t.ex. Backman, s. 128 (Nehrman, ÄB). Omdenna debatt, se närmare Sandström, 208 ff. Richert, s. 90 t. -•* Richert, s. 92.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=