157 hälften består av Nermans åhöraranteckningar som student och att utgivaren inte känt till Holmbergsons alla anonyma skrifter, ger publikationen en bild av en skäligen medioker rättsvetenskapsman, som inte höjer sig över en Hurtigkarls nivå.'*^ Publikationens första häfte visar bl.a., att fakulteten i Lund sysslade med att skriva responsa på privatpersoners begäran. Det andra häftet består av två korta föreläsningsserier »Jurisprudentia Civilis Communis» (s. 1-44) och »Jurisprudentia Criminalis Communis» (s. 45-120), i vilka 1700talet lever kvar. Redan den naturrättsligt färgade framställningen och t.ex. rättskälleläran (se III 1.4.) jävar bl.a. Almquists påstående, att Holmbergson skulle ha varit en anhängare av den historiska skolan.'*^ Holmbergson hade själv givit ut en liten skrift »Historisk och Analytisk Utredning af Juridiska Begrep, isynnerhet med anledning af förefallna rättegångsmål» (1834; 18 s.; 8:o), som trots den lovande rubriken främst är ett referat och en kritik av ett rättsfall. Ett allmänt, ej för lekmän avsett positivrättsligt arbete är Johan Gabriel Carlens »Handbok i Svenska Lagfarenheten innehållande Allmänna Lagen med dertill hörande författningar jemte ordförklaringar, prejudikater, schemer och tabeller m. m. samt utdrag ur kände författares arbeten från äldre och nyare tider, 1—11,1-3» (1843; [IIJ-i-617 s.; 4:o). Carléns arbete, som i balkarnas ordningsföljd omfattar hela 1734 års lag, förblev en ensam svala under den förra delen av 1800-talet, då exegetiska kommentarer och kommenterade lagutgåvor var en typisk 1700-talsföreteelse i både Sverige och Danmark. Även Carlén noterade den av både svenskar och utlänningar beklagade »fattigdomen i vår juridiska litteratur», men han ansåg, att en närmare undersökning av »de dyrbara skatter, med hvilka en Lind, König, Calonius, Nehrman, Holmbergson, m. fl. (ännu lefvande författare onämde) riktat denna litteratur, visar att en sådan klagan är grundlös»-° - ett beröm, sompå grund av den magra författarförteckningen är något tvetydigt. Före detta justitierådet J. H. Backmans »Handbok uti Twiste-, Utsökningsoch Rättegångsmål» (1863; 737 s.; 8:o), som utkom postumt, är ett liknande arbete somCarléns, men behandlar endast de civilrättsliga, civilprocessrättsliga och utsökningsrättsliga delarna av 1734 års lag, dvs. GB, ÄB, JB samt delar av HB, UB och RB. Backmans arbete är en blandning av systematiskt arbete och kommenterad lagutgåva. De nämnda balkarna i 1734 års lag utgör stommen i framställningen, men systematiseringen inombalkarna är författarens egen. De medtagna paragraferna citeras in extenso, och under varje citerad paragraf Almquist, s. 42; se även Sundcll, s. 26. Holmbergson var däremot en stimulerande lärare; se t.ex. Modéer, Schlyter, s. 100; Modéer, s. 208. Almquist, s. 41. /. G. Carlcn, förordet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=