153 Det är betecknande, att man i svenska läroböcker i rättshistoria, då man behandlar det tidiga 1800-talets svenska rättsvetenskap, främst brukar nämna två namn, Johan Gabriel Richert (1784-1864) och Carl Johan Schlyter (1795-1888).^ Richert gjorde sin livsgärning i olika lagkommittéer, och han publicerade med något undantag inga rättsvetenskapliga arbeten. Schlyter blev visserligen professor, den förste i Norden i rättshistoria, men han var största delen av sitt liv tjänstledig för utgivandet av de nog så viktiga medeltidslagarna; hans rättsvetenskapliga produktion var tämligen obetydlig. I rikets två återstående universitet i Uppsala och Lund fortsatte ännu 1700-talet, då det var frågan omde rättsvetenskapliga lärarnas nivå och produktivitet. Dissertationsväsendet blomstrade åter under 1800-talets första decennier, nu visserligen utan de missbruk, som varit rådande fram till 1780-talet, då juridisk examen kunde avläggas genom en disputation (se del I, s. 95 ff.). Liksomi Danmark var dissertationer på latin rätt vanliga fram till 1840-talet, och i Sverige försvarades sammanlagt ett femtiotal avhandlingar på detta språk. I Danmark var dissertationerna kunskapsprov för juris licentiat- eller doktorsgraden, medan dissertationerna i Sverige dels var kunskapsprov för en examen eller en akademisk tjänst, dels skrevs av lärarna och ofta lades fram utan respondent. Ryggraden i mången svensk professors produktion bestod fortfarande av korta dissertationer på latin. Latinets allt minskande betydelse framgår av att man från 1830-talet började ge ut de viktigaste arbetena även i svensk översättning. Med tiden gick man också allt mera över till att använda svenska som originalspråk, dissertationerna blev fylligare och började motsvara vetenskapliga monografier. Kraven på dissertationerna förblev dock länge minimala. Lars Georg Rabenius presiderade för sju disputationer för doktorsgraden åren 1810-1827. Dissertationernas längd varierade mellan 18 och 39 sidor; den längsta skrevs av finländaren Johan Gabriel von Bonsdorff år 1818. Åtminstone i den filosofiska fakulteten i Lund var det möjligt att få en akademisk grad med en av preses skriven dissertation. Med hjälp av Fredrik Cederschjölds anmärkningar till kriminallagförslaget bakade man där två filosofie doktorer och tre magistrar år 1835. Johan Holmbergson (1764-1842), som var professor i Lund från år 1810 till sin död och som ibland betecknats som den främste rättsvetenskapsmannen i Sverige under förra delen av 1800-talet, skrev mycket litet, och hans hela produktion, de postumt utgivna föreläsningarna medräknade, uppgick till knappt 300 sidor. Till övriga lärare, som helt nöjde sig med att skriva dissertationer och artiklar, kan man främst räkna professor iuris patrii et romani i Uppsala Johan Daniel Drissel (1750-1823), vars över trettioåriga akademiska karriär resulterade i ett tiotal ytliga dissertationer på sammanlagt omkring hundra Antjers, Den europeiska rättens historia 2, Arlöv' 1980, s. 216 ff.; Inger, s. 171 ff. Uppgifterna i nedanstående författaröversikt är främst hämtade från Almquist, s. 41 ff., Malmström, s. 28 ff. och SnnJell, s. 25 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=