152 svenskarna själva målade rättsvetenskapens tillstånd i dystra färger för den tyska publiken. Hans Samuel Collin och Carl Johan Schlyter publicerade i »Kritische Zeitschrift fur Rechtswissenschaft und Gesetzgebung imAuslande» (1829) en artikel »Kurze Ubersicht fiber den gegenwärtigen Zustand der Gesetzgebung und Rechtswissenschaft in Schweden» (s. 423—434), där författarna bl.a. hänvisade till det ringa antalet tjänster vid de juridiska fakulteterna. Rättsvetenskapen låg helt nere, med undantag av att man hade givit ut talrika samlingar av lagar och förordningar.^ Dessa uttalanden är tidiga exempel på de klagomål över den svenska juridikens omfattning och nivå, som var vanliga under hela perioden. Såtillvida fortsatte 1700-talet i Sverige, och inte heller examensreformen år 1812 tycks ha medfört någon avgörande förbättring. Utgivaren av »Juridiskt Arkif» Garl Schmidt, som hade besökt Danmark, vittnade om den juridiska bildningens höga nivå där, samtidigt som han måste förneka, att de fordringar, som man i Sverige ställde på »kunskaper, skicklighet och erfarenhet hos Statens Embetsmän», var tillräckliga för »att försäkra Embetets anseende och värdighet».-^ På 1840-talet ansåg man fortfarande domarkåren i allmänhet sakna »den grad af Juridisk bildning», som de nya lagförslagen måste förutsätta,'* och man motarbetade införandet av latitudsystemet i den svenska straffrätten bl.a. med påpekandet, att domarna inte var kapabla att hantera en sådan förändring i ett land, »der fordringarne på kunskaper ... för inträde i .. .rättegångsverken äro så ytterst måttliga, att vetterligen intet annat civiliseradt Samhälle har det sämre bestäldt i den vägen ...».^ På 1850-talet väcktes i riksdagen förslag omde juridiska fakulteternas flyttande till Stockholm bl.a. med motiveringen, att »vid Upsala universitet, den juridiska bildningen låg nere».^ I själva verket tycks fakulteternas förhållanden ha förbättrats redan genominrättandet av nya tjänster i början av 1840-talet.^ — Det är naturligtvis svårt att avgöra, hur befogad kritiken egentligen var, men det är dock ett anmärkningsvärt faktum, att ingen utanför fakulteterna överhuvudtaget uppträdde till försvar för det rådande systemet, även omuppsalajuristen M. Rubenson i förbigående nämnde, att den juridiska utbildningen ändå inte var så dålig, som man i tidningarna och ibland även i riksdagen påstod. Enligt honom berodde de svenska ämbetsmännens dåliga rykte på att många endast avlagt den mycket ytliga kameralexamen.^ - Omartikeln, se Sandström, s. 180 f. Schmidt, SvJA V (1834-1835), s. 479. En viss niv,tskillnad i utbildninj^en var tydligen ett faktum, eftersomman i Sverige för den juridiska ämbetsexamen, den s.k. hovrättsexamen, i allmänhet använde sju terminer, medan man i Danmark behövde i medeltal sju dr för jur. kand.-examen; se Rubenson, TfRva:sen 1863, s. 201 notochSchjorring, TfRvivsen 1863, s. 69. Åkerman, s. 6. ^ Rydqvist, s. 109. ^ Olivecrona, Undervisningen, s. 1. ^ Olivecrona, Undervisningen, s. 15 f.; se även Malmström, s. 31 ff.; Sandström, s. 1 ff. ** Rubenson, TfRvxsen 1863, s. 201 och 206.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=