126 tande och grundliga verket i den första generationen norska läroböcker i civilrätt, och den var en viktig källa för Gram i Danmark (ovan 1.4.4. och 5.).^^ Boken var en i stort sett oförändrad utgåva av författarens föreläsningar från början av 1840-talet, vilka hade utkommit i litografisk form i tre delar åren 1844-1846 samt ånyo (I-IV) år 1849.^'’ Det första bandet omfattar I »Omde obligatoriske Retsforhold i Almindelighed» (s. 1-9) och II »Omde contractmarssige Retsforhold» med kapitlen 1. »Om Förbund eller Contraeter og de ved samme stiftede Retsforhold i Almindelighed» (s. 10-169) samt 2. »Omde specielle Contraetsforhold» (s. 170-424). Det andra bandet består till största delen av fortsättningen på det andra kapitlet (s. 1-408) samt av de korta avdelningarna III »OmSkadeserstatning» (s. 409—448) och IV »OmForpligtelser i Retsforhold, der ere analoge med de contractmxssige» (s. 449-482). Av Hallagers gränsdragningar kan nämnas, att han utförligt behandlade panträtten inom obligationsrätten (II, s. 229-363). Verket saknar så gott som helt litteraturhänvisningar, men Stang d. y. har ansett, att Hallager har baserat sin framställning främst på Orsteds talrika monografier och på rättspraxis. Obligationsrättens uppbyggnad med hierarkiska allmänna läror och en speciell del samt Hallagers åsikter om civilrättssystematiken i inledningen av boken visar dock, att han bekantat sig med och tagit intryck av den nya tyska rättssystematiken (se III 1.3.). Husmansväsendet behandlades närmast i enlighet med romersk rättssystematik i obligationsrätten.^^ Även detta rättsinstitut behandlades främst i reformskrifter. Lassons »Fremstilling af Lovgivningen om Huusmxnd med Vink til dens mulige Forbedring» (1850; 78 s.; 8:o) och J. C. Lous’ »OmHuusmandsvxsenet» (1851; II + 108 s.; 8:o), som var ett prisbelönt svar på den av »Selskabet for Norges Vel» utlysta frågan, om det var skäl att företa förändringar i husmanslagstiftningen. 2.3.5. Arvsrätten Hallagers »Den Norske Arveret» (1862; 263 s.; 8:o) är ett obetydligt arbete jämfört med författarens obligationsrättsframställning, men det gavs dock ut i en andra upplaga av Francis Hagerup år 1885. Arbetet inleds av en analys av arvsrättens plats i rättssystemet (se III 1.3.). Jfr-i;. Eyben, TfR 1964, s. 288: »Det må vist også fastslås, att Hallagers Obligationsret ... ikke satte sig spor andetsteds ...». Stang, Retsvidenskapen, s. 98; Halvorsen II, s. 479. Stang, Retsvidenskapen, s. 98. Se t.ex. Hallager II, s. 1C3-130.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=