125 att bönderna ställde sig mycket positivatill odalsrätten, men han antog, att detta berodde på en förväxling av odalsrätten med åsetesrätten7° Redan i denna skrift visade sig Brandts rättshistoriska läggning, och han gjorde en utförlig historisk analys av odalsrätten. En central tes i avhandlingen var, att man inte kunde argumentera för denna rättighet med en hänvisning till dess höga ålder. ’Odal’ var visserligen en urgammal benämning, »men Navnet er ogsaa så godt somdet Eneste, som ikke fra Tid til anden er blevet forandret i den Grad, at der af den oprindelige Betydning kun saare lidet er blevet tilbage». Odal betydde ju ursprungligen en fullständig äganderätt till en fastighet i motsats till ett jordlegoavtal.^' Medan åsetesrätten enligt Brandt väl var värd att bevaras, ansåg han, »at Odelsretten er en fuldkommen unodvendig, unyttig og i de fleste Tilfelde skadelig Institution, som man derfor ikke bor betamke sig paa snarest muligt at få oph^vet». Brandt rekommenderade i likhet med Motzfeldt som ett första (ännu i dag inte taget) steg, att odalsrättens grundlagsskydd skulle upphävas. Brandt bifogade till sin avhandling ett på stortinget år 1845 framlagt förslag av statsrådet Sorenssen omupphävande av Eidsvollgrunnlovens § 107 (s. 40-46). Trots avhandlingens ringa politiska framgång gav Brandt på förhand ut kapitlet om odalsrätten i föreläsningarna i sakrätt (se ovan), och han lät också publicera avsnittet om odalsrättens utveckling (VI, 1866, s. 57-63) i de fragment av föreläsningarna i rättshistoria, som komut i UfL. De här citerade skrifterna om odalsrätten utgjorde naturligtvis endast en bråkdel av litteraturen omämnet, och det har inte varit möjligt att ens i huvuddrag återge argumenteringen i dessa arbeten, i vilka man naturligtvis även dryftade den samtida eventuella nyttan och skadan av odalsrätten. Här har jag endast velat visa på, vilka typer av argument som också ansågs vara relevanta även i juridiskt betonade skrifter. Med hjälp av känsloargument och av ofta dåligt underbyggda historiska påståenden kunde man propagera såväl för som mot odalsrätten. Endast Motzfeldt ställde sig helt tvivlande till denna typ av argument, men även han hänvisade till den över ett halvt århundrade tidigare verksamme Dons somauktoritet. Brandt gav t')ckså ut ett litet häfte »Fremstilling af Lovgivningen omThinglysningsvaisenet» (1851; 19 s.; 8:o), ett ämne, som enligt författarens förord tidigare inte hade varit föremål för »nogen samlet behandling i Systemet». 2.3.4. Förmögenhetsrätt: obligationsrätten Hallagers »Den norske Obligationsret, I—II» (1859—60; [V] +424 och [V]-1-482 s; 8:o; ny upplaga år 1879 av Aubert, som ännu år 1887 gav ut delar av arbetet med titeln »Den norske Obligationsrets almindelige Del») är det mest omfat70 Brandt. Odds- og Aasxdcsretten, s. 3 och 20. Brandt, Odds- og Aasxdesretten, s. 9 t. 77 Brandt, Odds- og Aasardesretten, s. 30 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=