124 al Adel og Geistlighed...».^^ Lassen erkände att han inte förstod, »hvorledes Odelsretten kan i mindste Maade sikre, eller hvad den har at skaffe med vor Constitution...», och han hänvisade till slut till Dons, sompå sin tid hade varit en motståndare till odalsrätten.^"^ Motzfeldts »Lovgivningen om Odelsretten og om Aasa:desretten» (1846; XVI+195 s.; 8:o) är den mest omfattande av tidens avhandlingar om frågan, och det första arbete, som behandlade den norska odalslagstiftningen från år 1821. Huvuddelen av arbetet behandlade odalsrätten (s. 1-162), medan författaren mera kortfattat framställde åsetesrätten, dvs. arvdngarnas rätt att i en viss turordning kräva att få överta arvlåtarens gård odelad efter värdering (s. 163-185). Liksom Lassen och senare Brandt (se nedan) var Motzfeldt en motståndare till odalsrätten, men med rätt annorlunda motiveringar. Han ansåg en på rättsinstitutets ålder baserad motivering redan i princip sakna värde: ett tidigare »Stadiumi Folkenes Udviklingshistorie har ikke storre Krav paa Legitimitet og Uforanderlighed, end det Stadium, somafloser det».^^ I motsats till Falsen betraktade Motzfeldt odalsrätten som en aristokratisk kvarleva och som en familjerättighet, som stod i strid med den »udviklede og fuldbevidste demokratiske Princip». Demokratin framhöll individernas, inte släkternas betydelse, och »Grundlovsbestemmelsen angaaende den Familieret, somOdelsretten udgjor, kan saaledes ei nzcgtes at tage sig heelt besynderligt ud i vor uaristokratiske Statsforfatning, hvorfra den derfor fuldtvel fortjener snarest muligt at udelukkes».^^ Att odalsrätten var en nationell skapelse, medförde inte att den borde bibehållas, då den saknade rationell grund; även norrmän som Dons och Christian Colbiornsen hade motsatt sig den under det danska väldets tid, och senast hade Orsted varnat för dess farliga följder. Motzfeldt kritiserade kraftigt odalsrättslagen från år 1821, somvar ekonomiskt skadlig, utan att ändå göra odalsrätten till mera än »Skyggen af en Familieret».^8 Omman överhuvudtaget önskade bevara odalsrätten, behövde man en ny lag, som skulle »gjengive Odelsretten sin oprindelige Character og Betydning som en Familieret» och som endast skulle gälla stora, livskraftiga jordbruk.^-9 Brandt visade ett levande intresse för odalsrätten, somhan häftigt kritiserade och försökte få avskaffad. Han gav därför också ut i en separat skrift sin avhandling från »Morgenbladet» år 1849, »OmOdels- og Aasardesretten» (1850; 46 s.; 8:o) för att göra den tillgänglig också för allmogen. Brandt förnekade inte. Lassen, Bemxrkninger, s. 10. Lassen, Bemarrkninger, s. 36 och 38 ff. Motzfeldt, s. IX. Motzfeldt, s. I och IXf. Motzfeldt, s. X t. Motzfeldt, s. II ff. Motzfeldt, s. IV f. 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=