123 erhöll grundlagsskydd genom Eidsvollgrunnloven sista tid (1811), (§ 107) år 1814.5^ En stor del av den tidigaste norska sakrättsliga litteraturen behandlade detta rättsinstitut. men som Litteraturen om odalsrätten är ett gott exempel på det nära sambandet mellan juridik och politik i 1800-talets norska rättsvetenskap. Debatten inleddes av Falsen, som i »Norges Odelsret, med Hensyn paa Rigets Constitution» (1815; 74 s.; 8:o) framförde en högstämd hyllning till rättsinstitutet i fråga. I känslosamma ordalag, som hade varit värdiga en anhängare av den historiska skolan, hänvisade han till att odalsrätten var över 1000 år gammal och ärad i Norden, dvs. i Norge, vars söner hade varit »saagodtsom ene i Besiddelse af Menneskeret og borgerlig Frihed».Odalsrättens motståndare ville göra den till bara en »Indta:gtskilde for Sagforere og Dommere», och Falsen sade sig ha upptäckt »det Uphilosophiske, det Usammenha:ngende i deres Klager».^^ Odalsrätten var inte landets olycka, utan tvärtom »den norske Friheds sande Palladium», och författaren avslutade sina inledande anmärkningar med påståendet, att han betraktade odalsrätten »som Fundamentet eller Grundvolden for hele vor Constitution, som en nodvendig Betingelse for dennes Varighed i Fremtiden, til kommende Sla:gters Held og Lyksalighed».^° Falsens försvar för odalsrätten ledde snabbt till en anonym motskrift »Nogle Bema^rkninger ved Hr. Amtmand Falsens Norges Odelsret; med Hensyn paa Norges Constitution» (1815; 40 s.; 8:o), enligt uppgift skriven av prästen WilhelmCornisch Lassen. Lassen påpekade, att han hade med iver börjat läsa Falsens skrift för att få en bättre uppfattning omodalsrätten, men att han inte hade hittat det, somhan letade efter: »Jeg fandt Declamationer, men ingen Beviser.»^' Med skarp ironi angrep Lassen Falsens fria sätt att använda sig av historiska fakta och liknelser; detta angrepp riktade sig överhuvudtaget mot den (för båda parterna säkerligen obekanta) historiska skolans sätt att argumentera. I synnerhet hånade Lassen Falsens sätt att förbinda odalsrätten med Norges gamla bondefrihet. Då Falsen ändå hade varit tvungen att erkänna, att hela den feodala hierarkin hade blivit etablerad även i Norge, måste slutsatsen bli, att det hade funnits »et förunderligt Miskmask af det usselste Slaverie og den stolteste Frihed hos et og det samme Folk paa en og den samme Tid».*’^ Falsen hade inte ens själv trott på odalsrättens förmåga att trygga bondefriheten, »derfor kalder han den sorte Dod til Hjxlp, og lader den gjore Ende paa Om odalsrätten, se Thor Falkangers informativa artikel »Odelsretten - et gammelt, men fortsatt levende sxrnorsk rettsinstitutt», TfR 1996, s. 249-291. Falsen, Odelsret, s. 7 f. Falsen, Odelsret, s. 13. Falsen, Odelsret, s. 14 och 16. Lassen, Bcmxrkningcr, s. 3 och 5. Lassen, Bem.erkninger, s. 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=