112 privaträtt, somlänge förblev i stort sett gemensammed Danmark, utvecklades långsammast, och det är ingen tillfällighet, att den speciellt norska odalsrätten särskilt intresserade de norska rättsvetenskapsmännen. Även om Michalsen har betecknat 1840-talet som »gjennombruddstiåret for en selvstendig norsk rettsdogmatik»,^ var det först på 1860-talet som inhemska läroböcker täckte hela juridiken.^ Ett särdrag i den tidigaste norska litteraturen är författarnas iver att framställa olika lagförslag eller att kommentera publicerade sådana. Det har också påståtts, att bristen på rättsdogmatisk litteratur just berodde på att de främsta juristerna var upptagna med att utarbeta lagförslag. De första lärarna vid fakulteten i Kristiania var föga produktiva: Steenbuch gav ut sin viktigaste bok, en kommentar till Eidsvollgrunnloven, redan år 1815 före sitt inträde i fakulteten, och han skrev för övrigt endast en skrift med anledning av förslag till ändringar i Eidsvollgrunnloven och smärre artiklar. Lange har inte lämnat efter sig någon vetenskaplig produktion. Hjelm och Arntzen har betecknats som lärjungar till 0rsted. Av dessa skrev Arntzen ingenting, medan Hjelms ojämna produktion bestod av artiklar med synpunkter, sombetecknades somparadoxer av 0rsted, samt ett misslyckat förslag till en civillag och andra lagförslag." Motzfeldts huvudarbete är »Den norske Kirkeret tilligenied den ovrige Geistligheden isa^r vedkommende Lovgivning» (1844; X-i-412 s.; 8:o), enligt förordet en produkt av föreläsningar i det »theologisk-praktiske Seminarium». I övrigt kan nämnas en kommentar till ett strafflagförslag från 1833 och en anonymt utgiven vägledning för dem, som skulle avlägga den juridiska examens praktiska del (1842). Stängs hela vetenskapliga berömmelse baserade sig på ett enda arbete, hans statsrätt från år 1833. Först Schweigaard hade en omfattande produktion, som dock endast delvis berörde rättsvetenskapens centrala delar. Han gjorde sig tidigt allmänt känd genom sitt våldsamma angrepp på tysk rättsvetenskap (1834). Först på 1840-talet, då han redan blivit professor i nationalekonomi, började han syssla med gällande rätt och behandlade då företrädesvis sådana lagar, somhan själv varit med att utarbeta. Hans huvudarbeten var straff- och processrättsliga: en kommentar till den nya Criminalloven och en omfattande processrättsframställning, som båda utkom i talrika upplagor. Schweigaards enda privaträttsliga arbete är en framställning av norsk handelsrätt, somegentligen var en biprodukt av ett förslag till en ny lag (1842). Mindre arbeten av Schweigaard finns i »Anton Martin Schweigaards Barndom og Ungdom», utgiven av Aubert (1883) och i »Ungdomsarbeider av A. M. Schweigaard», utg. av Fr. Stang d. y. och O. Jxger (1904); den sistnämnda ** Michalsen, Rettsvitenskap, III.3.1. ^ Se Sandvik, s. 196 ff. Haukaas, s. 18 f. " Stang, Retsvidensk.ipen, s. 78. Se även Nygård, s. 156. »Sa:rleg påverka av 0rsted var Hjelm ikkje, snarare det motsette.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=