LÅRSBJÖMNK ®£i lorålskffl rättsYckisfapeisMstoria Bein 1815-187® StÄTTSmSTORISKS' BIBIIOTEi: LYin
\
m*
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OFIN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OFIN SERIENI • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK FEMTIOÅTTONDEBANDET DISTRIBUERASAV RÖNNELLSANTIKVARIATAB, STOCKHOLM
LARS BJÖRNE BRYTNINGSTIDEN Den nordiska rättsvetenskapens historia Del II 1815-1870 LUND 1998
ISBN91-85190-61-6 ISSN 0534-2716 ©Lars Björne och Institutet för rättshistorisk forskning Trvck: Bloms i Lund Tryckeri AB, Lund 1998 Den på tredje sidan avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Förord I enlighet med den i inledningen till »Patrioter och Institutionalister» (1995) meddelade planen utkommer nu den andra delen av den nordiska rättsvetenskapens historia. Jag vill återigen tacka Finlands Akademi för det forskningsunderstöd, som möjliggjort även denna del. I synnerhet ’stipendiet för längre hunna vetenskapsidkare’ för läsåret 1995—1996, som medförde att jag som tjänstledig från min professur helt kunde ägna mig åt forskningsarbete, har lett till att den andra delen har blivit färdig tidigare än ursprungligen planerat. Jag tackar också än en gång styrelsen för Institutet för rättshistorisk forskning, som antagit även denna del till tryckning i skriftserien Rättshistoriskt bibliotek. Framställningen bygger liksom tidigare på forskningar i de viktigaste nordiska biblioteken, och jag tackar tjänstemännen vid Det kongelige bibliotek (Köpenhamn), Kungliga biblioteket (Stockholm) och Åbo Akademis bibliotek för fortsatt vänlighet och hjälpsamhet. Prof. Ditlev Tammhar även denna gång hjälpt mig med att låta sända fotokopior av danskt material från Det kongelige bibliotek. Jag vill dessutomvarmt tacka för den ovärderliga hjälp, somjag har fått i den juridiska fakulteten vid Universitetet i Oslo, där man har visat mig en aldrig sinande gästfrihet under mina återkommande forskningsuppehåll. Jag tackar prof. Dag Michalsen för givande diskussioner och hjälp med behövlig litteratur. Ett särskilt tack riktar jag till bibliotekarie Kjersti Selberg. Flon har outtröttligt letat efter och plockat fram svårtillgängligt material och dessutomgett mig tillträde till fakultetens samling av gammal juridisk litteratur i Vestbyggningas källare, somhar visat sig vara en veritabel guldgruva med tanke på mitt arbete. Arbetets slutskede har underlättats av att jag har haft tillgång till en redan rutinerad hjälp, för vilken jag också vill tacka. Min fru Aira har åter som min forskningsassistent läst och rättat texten samt gjort upp bilagorna i slutet av boken. Också prof. Rolf Nygren (Uppsala) har läst och kommenterat texten och tillsammans med sin dotter Karin konverterat den till en för tryckeriet lämplig form. Åbo i september 1998 Lars Björne
•» É • M •1 4* I k 4. . . •« ■ ; tL; i-- I » ; ^ i V >4 •i - •• 1 1. *.• I I* ^ • ; > :rr- r^-r?,"i ■: ■* t .«i 4^
Innehållsförteckning Förord Innehållsförteckning Förkortningar Inledning 1. Disposition och avgränsning 2. Forskningsläget I. Rättsvetenskapens förutsättningar 1. Politisk, ekonomisk och teknisk utveckling 1.1. Norden år 1815 1.2. Drag i utvecklingen till början av 1870-talet 2. De juridiska fakulteterna 2.1. Tjänster och undervisning 2.2. Examensreformerna 3. Juridik och politik 4. Publikationsverksamheten 4.1. Censuren 4.2. Bokhandel och förlag II. Den juridiska litteraturen 1. Danmark 1.1. Inledning: 0rsted och hans lärjungar 1.2. Rättsencyklopedier 1.3. Naturrätt, rättsfilosofi, allmän rättslära 1.4. Privaträtten: civilrätt 1.4.1. De sista Institutionessystemen 1.4.2. De allmänna lärorna 1.4.3. Personrätten 1.4.4. Förmögenhetsrätt: sakrätten 1.4.5. Förmögenhetsrätt: obligationsrätten , 1.4.6. Familjerätten 1.4.7. Arvsrätten 1.5. Övrig privaträtt 1.6. Straffrätten 1.7. Processrätten 1.7.1. Civilprocessen VII IX XIII 1 5 9 9 10 13 13 18 21 24 24 26 31 31 35 38 44 44 50 53 54 57 58 59 61 62 69 69
X 1.7.2. Straffprocessen 1.8. Statsrätten 1.8.1. Enväldets statsrätt 1.8.2. Statsrätten från år 1849 1.8.3. Från politirätt till förv^altningsrätt 1.9. Den positiva folkrätten 1.10. Det danska Slesvig i juridiken 1.11. Isländsk rätt 1.12. Romersk rätt och rättshistoria 1.12.1. Romersk rätt 1.12.2. Rättshistoria 1.13. Tidskrifter 1.13.1. 0rsteds tidskrifter 1.13.2. Övriga tidskrifter 1.13.3. Rättsfallssamlingar 1.14. Juridik för lekmän: formulärböcker 2. Norge 2.1. Inledning: en nationell rättsvetenskap växer fram 2.2. Naturrätt, allmän rättslära, allmänna arbeten 2.3. Privaträtt: civilrätten 2.3.1. De allmänna lärorna 2.3.2. Person- och familjerätten 2.3.3. Förmögenhetsrätt: sakrätten 2.3.4. Förmögenhetsrätt: obligationsrätten 2.3.5. Arvsrätten 2.4. Övrigprivaträtt 2.5. Straffrätten 2.6. Processrätten 2.7. Statsrätten Politirätt, förvaltningsrätt, finansrätt Positiv folkrätt 73 74 75 79 80 82 83 87 89 89 92 96 97 101 103 105 m.m 109 109 113 119 119 119 121 125 126 127 127 131 136 2.8. 2.9. 2.10. Rättshistoria 2.11. Tidskrifter 2.12. Formulärböcker m.m. 142 143 143 146 150 3. Sverige 3.1. 151 Inledning: rättsvetenskapens kris? Naturrätt; allmänna arbeten 3.2.1. Naturrätt och rättsfilosofi 3.2.2. Allmänna arbeten 3.2.3. Den juridiska undervisningen Privaträtten: civilrätt 3.3.1. Civilrättssvstem och de allmänna lärorna 151 3.2. 155 155 156 158 3.3. 159 160
XI 3.3.2. Förmögenhetsrätt 3.3.3. Familje- och arvsrätt 3.3.4. Reformplanerna Övrigprivaträtt Den ekonomiska rätten och kameralrätten 3.5.1. Den ekonomiska rätten 3.5.2. Kameral- och finansrätten Straffrätten 3.6.1. Positivrättsliga arbeten 3.6.2. Reformskrifter 162 165 166 3.4. 167 3.5. 167 168 169 3.6. 170 170 173 Processrätten 3.7.1. Allmänna arbeten 3.7.2. Civilprocessen 3.7.3. Konkurs och utsökning 3.7.4. Straffprocessen Statsrätten Förvaltnings- och finansrätt 3.10. Rättshistoria 3.11. Tidskrifter 3.12. Juridiska hjälpredor, formulärböcker m.m. 4. Finland 4.1. 4.2. 4.3. 4.4. 4.5. 3.7. 179 179 180 182 182 3.8. 183 3.9. 186 189 194 197 199 Inledning: den rättshistoriska riktningen Rättsencyklopedier Rättsfilosofi Privat- och privatprocessrätten Den ekonomiska rätten och kameralrätten 4.5.1. Den ekonomiska rätten eller näringsrätten 4.5.2. Kameral- och finansrätten Straff- och straffprocessrätten Stats- och politirätten Romersk rätt och rättshistoria 4.8.1. Romersk rätt 4.8.2. Rättshistoria Tidskrifter 4.10. Formulärböcker m.m 199 203 205 206 209 210 211 4.6. 213 4.7. 217 4.8. 218 218 219 4.9. 224 227 III. Tidens rättsvetenskap i huvuddrag 1. Den historiska skolan i Norden Den historiska skolan - en översikt Nordiska åsikter omden historiska skolan 1.2.1. Uttalanden omden historiska skolan 1.2.2. Nationell rätt, folkanda, värdet av rättshistorisk forskning m.m 229 1.1. 229 1.2. 234 234 241
XII 1.2.3. Antites: den juridiska hegelianismen 1.3. Rättssystematiken 1.3.1. Inledning: den historiska skolans rättssystematik 1.3.2. Rättssystemets uppbyggnad 1.3.3. Rättssystemets natur 1.3.4. Privaträtt och offentlig rätt 1.3.5. Receptionen av pandekträttssystemet 1.4. Rättskälleläran 1.4.1. Drag i den historiska skolans rättskällelära 1.4.2. Den nordiska rättskällelärans uppkomst 1.4.2.1. Begreppet »rättskälla» 1.4.2.2. De olika rättskällorna 1.4.3. lus natuTde, ius gentium, allmän rättslära 1.4.4. Romersk rätt och nationell folkanda 1.4.5. Sedvanerätten 1.4.6. Rättspraxis somrättskälla 1.5. Lagtolkningsläran 1.5.1. Drag i lagtolkningslärans utveckling i Tyskland .., 1.5.2. Lagtolkningen i äldre nordisk doktrin 1.5.3. 0rsteds lagtolkningslära ... dess anhängare ... och motståndare 1.5.6. Lagtolkningsläran på 1860-talet 2. Privaträtt: ståndssamhällets upplösning 2.1. Personbegreppet 2.1.1. Från statuslära till rättssubjekt 2.1.2. Från moralisk till juridisk person 2.2. Förändringar i äganderättsläran 2.2.1. Aganderättsbegreppet 2.2.2. Läran omden delade äganderätten 3. Straffrätt: vedergällning, avskräckning, förbättring 3.1. Straffteorierna i allmänhet 3.2. ... och dödsstraffet isvnnerhet 4. Processrätt: bevisrättens utveckling 4.1. Lagstiftningen och europeisk doktrin 4.2. Den fria bevisprövningens frammarsch 246 248 248 252 259 265 269 275 275 281 281 284 289 297 299 311 323 324 326 330 1.5.4. 1.5.5. 338 344 345 348 349 349 356 365 365 372 379 379 381 403 403 405 IV. 0rsteds och Savignys tid 427 Biografier Litteraturförteckning Personregister 434 488 510
Förkortningar ABGB Allgemeines Burgerliches Gesetzbuch Arkiv for Retsvidenskaben og dens Anvendelse (DK) Allgemeines Landrecht fur die preul^ischen Staaten Biographiskt Lexicon (S) BL (N) Svenskt Biografiskt Lexikon, ny följd ^788^® Byggningabalken (i 1734 års lag) DBL DL AfR ALR BL Dansk biografisk leksikon Danske Lov (1683) Förordning GB Giftermålsbalken (i 1734 års lag) HB Handelsbalken (i 1734 års lag) Hfors Helsingfors Handwörterbuch zur deutschen Rechtsgeschichte JA Juridisk Arkiv (DK) JAlb Juridiskt Album(FIN) JB Jordabalken (i 1734 års lag) Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland Juridiske Samlinger (N) JT Juridisk Tidsskrift (DK) Kra Kristiania F HRG JFT JS Kbh Kobenhavn Kansallinen elämäkerrasto Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning (FIN) Lakimies KE Lbl LM Lond. Londini Scanorum/ Gothorumo. likn. (= Lund) NaumT Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning (»Naumanns Tidskrift»; S) Norsk Biografisk Leksikon NjA Nyt juridisk Arkiv (DK) NjT Nyt juridisk Tidsskrift (DK) NL Norske Lov (1687) NNT Nytt Norsk Tidsskrift Rättegångsbalken (i 1734 års lag) RF 1809 års Regeringsform(S) s.l. &a. sine loco et anno (=utan ort och årtal) Svenskt Biografiskt Lexikon NBL RB SBL
XIV Suomen elämäkerrasto Svenska män och kvinnor Stockholm Juridiskt Arkif, utg. af Carl Schmidt (S) Juridiska Föreningens Tidskrift (S) Tidsskrift for Rettsvitenskap TfRvxsen Tidsskrift for Retsvjesen (DK) Utsökningsbalken (i 1734 års lag) Ugeblad for Lovkyndighed, Statistik og Statsoconomi (N) Ugeskrift for Retsvxsen (DK) Upsalias, Upsala Uppsala Universitets Årsskrift Ärvdabalken (i 1734 års lag) SE SMK Sthlm SvJA SvJFT TfR UB UfL UfR Ups. UUÅ AB
Inledning 1. Disposition och avgränsning Det andra bandet av den nordiska rättsvetenskapens historia behandlar perioden 1815-1870, dvs. tiden från Napoleons fall till det tysk-franska kriget och det tyska kejsardömets grundande. Det vore dock långsökt och föga relevant att använda dessa milstolpar i europeisk politisk historia för periodiseringen av den nordiska rättsvetenskapens utveckling, och de här valda årtalen kräver därför en närmare motivering. Då det är fråga ombegynnelsetidpunkten, hänvisar jag dock till det sagda i band I (s. 2 f.); valet av slutpunkt bör däremot här förklaras. Jag är medveten omdet delvis godtyckliga vid valet av årsskiftet 1870-1871 somen gränslinje mellan del två och del tre och vill betona, att det också i detta fall rör sig omen längre övergång från början av 1860-talet till slutet av 1870talet. Övergången visade sig för det första i att utgivningen av juridisk litteratur ökade kraftigt från 1860-talet, samtidigt som det i rättsvetenskapen, i synnerhet inomcivilrätten, skedde en generationsväxling, somofta kan förläggas just kring år 1870. Anton Martin Schweigaards död år 1870 öppnade i Norge vägen för ett större tyskt inflytande inom rättsvetenskapen. I Danmark utkom de sista av 0rsted direkt influerade arbetena på 1860-talet, och Andreas Aagesens tal på reformationsfesten vid Köpenhamns universitet år 1871,' liksom Robert Montgomerys installationsföreläsning vid Helsingfors universitet tidigare samma år- visade en ny öppenhet för den konstruktiva riktningen och den romerska rättens, dvs. den tyska pandekträttens allmängiltighet. Även inom svensk rättsvetenskap förstärktes beroendet av pandekträtten vid samma tid.^ Det, som man ofta har ansett, starkt ökande tyska inflytandet kring början av 1870-talet har ibland betecknats med namnet »Die Bekehrung zumGermanismus».'* I själva verket var beroendet av tysk rättsvetenskap i Norden helt uppenbart genom hela 1800-talet, och det fenomen, som blir märkbart åren kring 1870, kunde mera adekvat förses med beteckningen »Die Bekehrung ' UtR 1871, s. 1057-1067. - Föreläsningen tryckt i Björne, Suomalaista oikeustiedettä Caloniuksesta Zittingiin (Finländsk rättsvetenskap från Calonius till Zitting), I, Turku 1981, s. 24-36. Almquist, s. 58 ff.; Snndcll, s. 37 ff. Aven Tamm, Retsvidenskaben, s. 174, drar en gräns vid år 1870, då rättsvetenskapen mottog så många nya impulser på 1870-talet, även omman inte kan tala om »et egentligt skel i retsvidenskabens historic omkring 1870». ■* Se t.ex. Sandvik, s. 194.
2 zum Romanismus»: Den ’äldre’ historiska skolans viktigaste namn Savigny samt germanisterna Eichhorn och Mittermaier ersattes somauktoriteter av den ’yngre’ historiska skolans, d.v.s. den konstruktiva riktningens, främsta förespråkareJhering och Windscheid.^ Förläggandet av slutet för framställningen i detta band till årsskiftet 1870-1871 kan alltså motiveras med inre rättsvetenskapliga grunder. Visserligen uppträdde förändringen främst inomprivaträtten, men också den offentligrättsliga konstruktiva riktningen, Gerbers och Labands statsrättsliga positivism, fick sina första företrädare i Norden på 1870-talet (Robert Hermanson). Såsomnämnts kan idéhistoriska förändringar sällan fixeras vid en viss bestämd tidpunkt, vilket i detta arbete beaktats såtillvida, att en del av den nya riktningens företrädare, som började sin bana redan i slutet av 1860-talet (t.ex. Aagesen, Evaldsen, Matzen, Montgomery) i huvudsak lämnats till den tredje delen. Fredrik Schrevelius skrev i förordet till den första delen av »Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande Civil-Rätt» år 1844: »Den upplyste Läsaren finner, att jag vid utarbetandet af denna lärobok begagnat icke blott inhemska författares skrifter, utan äfven utländska, ... hvaribland jag företrädesvis bör nämna den berömde Savigny, af hvilkens skrifter jag med tacksamhet erkänner mig hafva lärt ganska mycket. Äfven den utmärkte Danska Juristen Qrsteds skrifter har jag mycket begagnat.»^ Anton Wilhelm Scheel uttryckte sig på ett liknande sätt år 1865 i förordet till första delen av »Privatrettens almindelige Deel, fremstillet efter den danske Lovgivning»: »Hvilket hensyn jeg har taget til vor afdode store Lovkyndige Anders Sandoe Orsteds Skrivter, fremgaaer noksom deraf, at jeg igjennem hele Bearbeidelsen ideligen har henviist til dem. ... Af fremmede Skrivter har isarr F. C. v. Savignys beromte ’Systemdes heutigen Römischen Rechts’ havt Indflydelse paa Bearbeidelsen ...».' Då man mycket väl kände till den historiska skolan också i de övriga nordiska länderna och då 0rsted var en viktig auktoritet i Norge och t.o.m. i Finland (Robert Lagus), kan man fråga sig, omt.ex. »Den historiska skolan i Norden» eller »0rsted och hans tid» inte varit en mera relevant titel för denna del av arbetet. Jag har emellertid stannat för titeln »Brytningstiden», eftersom en hänvisning till den historiska skolan och/ eller 0rsted endast skulle ha utgjort en delSe även Björne, Nordische, s. 57 f. ^ Schrevelius I, Förord. ^ Scheel I, s. V.
3 sanning. Såsom skall visas, är bilden av nordisk rättsvetenskap 1815-1870 betydligt mera mångfacetterad än man någon gång framställer den. Gammalt naturrättsligt och rationalistiskt tänkande levde kvar länge och fick delvis nya former under inflytande av den ofta förbisedda tyska 1800-talsnaturrätten. Hegelianismen hade företrädare också bland de nordiska rättsvetenskapsmännen (F. C. Bornemann, Robert Lagus), och dessa var kritiskt inställda till den historiska skolan. Inom straffrätten är det överhuvudtaget knappast meningsfullt att tala omden historiska skolan. I själva verket kan man tala om en förhärskande riktning inomrättsvetenskapen först under den konstruktiva riktningens tid i slutet av 1800-talet. 0rsteds och Savignys inflytande på tidens rättsvetenskap var dock så betydande, att detta motiverar rubriken till det sista kapitlet i detta band. Liksom i det första bandet bygger dispositionen främst på en indelning i en litteraturhistorisk och en vetenskapshistorisk del. Framställningen börjar dock liksomtidigare med en översikt över rättsvetenskapens förutsättningar: tidens politiska, ekonomiska och tekniska utveckling i huvuddrag, förlagsväsendet, de juridiska fakulteternas utveckling och i synnerhet examensreformerna på 1810- och 1820-talen, som ställde helt nya krav på både undervisningen och forskningen. Den litteraturhistoriska delen framställs i ett kapitel, eftersom den här behandlade korta tidsperioden inte förutsätter någon ytterligare kronologisk indelning. De olika ländernas rättsvetenskap behandlas i skilda avsnitt, som i enlighet med förändringarna på den politiska kartan nu är fyra i stället för det första bandets två. Periodens sparsamma isländska juridiska litteratur framställs följaktligen i samband med den danska rättsvetenskapen. Ett nytt område är det danska Slesvigs rättsvetenskap, somsåsomen följd av den skärpta nationalitetskonflikten och det språkliga uppvaknandet upplevde en kortvarig blomstring från början av 1850-talet till år 1864. Juridiken ’professionaliserades’ under perioden, och juridisk examen blev nu också i realiteten ett undantagslöst krav för domare och vissa förvaltningstjänstemän. Trots att vissa insikter i juridik ännu hörde till allmänbildningen, övertog de utbildade juristerna rättsvetenskapen, och mångsysslare som Andreas Hoier eller autodidakter som Matthias Calonius förekominte längre bland de rättsvetenskaphga författarna. Utvecklingen skedde dock stegvis, och i synnerhet i Sverige stod filosofer, teologer och t.o.m. militärer för en betydande del av den rättsvetenskapliga produktionen under den förra delen av 1800-talet. Den rättsvetenskapliga litteraturen kan därför inte avgränsas med hjälp av författarnas formella utbildning. Detta har i sin tur lett till vissa gränsdragningsproblemi synnerhet i förhållande till filosofin. Rättsfilosofiska skrifter (naturrätt, allmän rättsfilosofi, civilrättsfilosofi) har tagits med i detta arbete, medan den rätt omfattande litteraturen i filosofisk statslära har lämnats
4 utanför. Även gränsdragningen mellan statsrättsliga och politiska skrifter har ofta varit svår att genomföra. Norge fick efter år 1814 och Danmark efter år 1848 en omfattande, ofta dagsaktuell litteratur, vars tillhörighet ofta måste avgöras in casu. Denna litteratur, liksom den s.k. rättskampslitteraturen mot förryskningssträvandena i Finland från slutet av 1800-talet och början av 1900talet är exempel på tidens förkärlek för politisk polemik med hjälp av juridiska argument. En juridisk utbildning var också en utmärkt merit med tanke på en politisk karriär (se I 3.). Trots att en specialisering inom rättsvetenskapen först så småningom började bli märkbar under 1800-talet, har jag i avsnitten om de cilika ländernas rättsvetenskap i mån av möjlighet genomfört en uppdelning av litteraturen i allmän rättslära, civil-, straff-, process- och statsrätt samt rättshistoria. De traditionella dissertationerna upphörde under denna period, och mera gedigna doktorsavhandlingar samt andra monografier fick en allt större betvdelse för de olika rättsområdenas utveckling. Dessa monografier behandlas därför inom de olika rättsområdena. Liksom i den första delen ägnas mera perifera rättsområden, såsomkyrko- och krigsrätten, även nu endast ett förstrött intresse. Den vetenskapshistoriska delen tar liksom i del ett i första hand upp frågor, som hör till den allmänna rättsläran. Framställningen börjar med en analys av den betydelse, som tidens modeströmning inom rättsvetenskapen, den tvska historiska skolan, hade i Norden. Inflytandet belyses ytterligare med avsnitt om rättssystematikens och rättskällelärans utveckling, i vilka jag har kunnat bygga på mina tidigare undersökningar. Den till rättskälleläran nära hörande lagtolkningsläran har behandlats i ett eget avsnitt, sominnehåller återblickar på ställningstagandena i 1700-talets litteratur. Framställningen av privaträtten inleds av ett avsnitt om statusläran samt receptionen av den nya personteorin i nordisk rättsvetenskap. Denna förändring, somsamtidigt återspeglar övergången från ståndssamhället till det liberalistiska, borgerliga samhället, har tidigare för Danmarks och Sveriges del undersökts i ett par artiklar (se nedan). Även begreppet ’juridisk person’ undergick djupgående förändringar under perioden. Vidare behandlas äganderättsbegreppets utveckling och den traditionella dominiumlärans förfall. De europeiska straffrättssystemen undergick genomgripande förändringar under 1800-talet, och redan i periodens början blev den straffrättsliga debatten livligare. Frihetsstraffet fick en central ställning i straffsystemet, och grunderna för fängelsestraffets ordnande blev en fråga, som fick även kungliga personer att ta ställning (kronprins Oscar). Medan dödsstraffet accepterades i stort sett utan undantag ännu kring sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talen (se del I, s. 319 ff.), blev motståndet mot dödsstraffet allt kraftigare i Norden redan under den här behandlade perioden, även om dess avskaffande ännu hörde framtiden till.
5 Processrättens utveckling under perioden koncentrerade sig framför allt på frågan omdomstolsväsendets och bevisrättens förnyande, vilka man allt mera ansåg vara direkt beroende av varandra. Redan den unge 0rsted hade tagit ställning mot den legala bevisteorin och krävt en fri bevisprövning (del I, s. 339 ff.), och detta krav blev allmännare i den nordiska debatten efter år 1814. Medan det i del I även ingick avsnitt om statsrätten och den rättshistoriska forskningens utveckling, har jag ansett det ändamålsenligt att lämna dessa frågor utanför framställningen i denna del och återkomma till demi ett längre tidsperspektiv i den tredje delen. Det statsrättsliga läget var under hela 1800talet så olikartat i de nordiska länderna, att någon jämförelse rörande framställningar av positiv rätt inte är meningsfull. Den rättsfilosofiska frågan omstatens natur och ändamål med förankring i den historiska skolan väckte också de nordiska rättsvetenskapsmännens intresse, medan hela problemet blev juridiskt sett irrelevant genomden statsrättsliga positivismens genombrott från och med 1870-talet. Den kommande framställningen av den rättshistoriska forskningen under 1800-talet skall koncentrera sig på en undersökning av inflytandet från historievetenskapens allmänna utveckling, medan frågan om den eventuella receptionen av den historiska skolans historiemetafysik behandlas i det rättsteoretiska avsnittet (III 1.) redan i denna del. 2. Forskningsläget Forskningslitteraturen rörande periodens rättsvetenskap är rätt omfattande och till stora delar av rätt nytt datum, men liksomdå det är frågan om 1600och 1700-talen, har forskarna även i detta fall så gott somuteslutande koncentrerat sig på det egna landets utveckling. Den nordiska privaträttsvetenskapen under 1800-talet har i »Handbuch der Quellen und Literatur der neueren europäischen Privatrechtsgeschichte, III/4» visserligen behandlats i samma band av Ditlev Tamm, Nils Regner, Gudmund Sandvik, Berndt Godenhielm och Inger Diibeck, men redan verkets uppbyggnad har förhindrat nordiska jämförelser. En genomgång av forskningslitteraturen sker därför bäst landsvis. Återigen är den danska rättsvetenskapens utveckling bäst kartlagd. Litteraturhistoriska översikter har skrivits av Frantz Dahl i den i del I ofta nämnda festskriften till 200-årsmmnet av förordningen om ämbetsexamen (1936), medan en modernare framställning ingår i Tamms »Retsvidenskaben i Danmark» (1992).^ Framställningarna av juridiken under denna period domineras naturligen helt av 0rsted-litteraturen. Grundläggande för den moderna 0rstedforskningen är Tamms doktorsavhandling från år 1976, »Fra ’Lovkyndighed’ til ’Retsvidenskab’. Studier over betydningen af fremmed ret for Anders ** Dahl, s. 156-202 ocli 511-521; Tamm, Retsvidenskaben, s. 117-171 (Åren 1800-1870).
6 Sand0e 0rsteds privatretlige forfatterskab» och Sten Gagnérs artikel »0rsteds vetenskap, de tyska kriminalisterna och naturrättsläran» (1980).“^ Av övriga nyare undersökningar kan man framhålla vissa avsnitt i Jörgen DalbergLarsens doktorsavhandling »Retsvidenskaben som samfundsvidenskab» (1977),’° artiklarna i »Anders Sandoe 0rsted 1778-1978», Tamms föredrag »Anders Sandoe 0rsted og den historiske skole i Danmark» (1980)" och samme författares artikel »Maskeballet. Teorier om den juridiske person i dansk retsvidenskab i det 19. århundrede» (1981), i vilken förutom 0rsteds även P. G. Bangs och Scheels åsikter analyseras.’- Den äldre 0rsted-forskningen är inte heller utan intresse. Denna litteratur inleddes redan år 1884 av Garl Ussings doktorsavhandling »Anders Sandoe 0rsted som Retslzerd, et Brudstykke af den dansk-norske Retsvidenskabs Historie». Den tidiga 0rsted-forskningens viktigaste arbete är det tredelade verket »Anders Sandoe 0rsteds Betydning for den danske og norske Retsvidenskabs Udvikling», i vilket Johannes Nellemann behandlade 0rsteds betydelse i allmänhet samt inomprocessrätten (1885), H. 0llgaard 0rsted och privaträtten (1887) och slutligen Garl Goos 0rsteds betydelse för moral- och rättsfilosofin samt straffrätten (1904-1906). Kanoniseringen av forskningsobjektet nådde sin höjdpunkt i Dahls författarskap, t.ex. i »Anders Sandoe 0rsted somRetsl^erd» (1927), där geniförklaringen av 0rsted är en belastning i framställningen. Troels G. Jorgensen, som i ett dussintal böcker och artiklar behandlade 0rsted, bemödade sig däremot omett mera objektivt betraktelsesätt; av Jorgensens arbeten kan nämnas »Anders Sandoe 0rsted som Dommer» (1928) och »Anders Sandoe 0rsted. Juristen og Politikeren» (1957). Jorgensen föranstaltade även en nyutgivning av 0rsteds skrifter. Intresset för 0rsted har emellertid lett till, att övriga samtida rättsvetenskapsmän hamnat i skymundan eller främst fått uppträda somexempel på 0rsteds inflytande. Ett undantag är den av Troels Jorgensen skrivna biografin »A. F. Krieger. Juristen - Politikeren - Borgeren» (1956), vars titel emellertid redan visar, att rättsvetenskapen inte står i förgrunden. - Den sparsamma isländska 1800-talslitteraturen efter Magnus Stephensen har inte noterats av den rättshistoriska forskningen. Den första framställningen av den unga norska rättsvetenskapen komut redan år 1870: L. M. B. Auberts grundliga »Historiske Oplysninger omdet Juridiske Fakultet ved det Norske Fredriks Universitet».’^ Även Fredrik Stängs »Retsvidenskapen», som i mycket byggde på Auberts artikel, behandlade temat ur TfR 1980, s. 367-444. Sc Dalberg-Larsen, s. 21\ ff. " Den historiska skolan och Lund, s. 25—18. Rättsvetenskap och lagstiftning i Norden, s. 185-205. '3 UfL X (1870), s. 121-127 och 185-195.
7 den juridiska fakultetens synvinkel, då framställningen ingick i festskriften »Det Kongelige Fredriks Universitet 1811-1911, II».'"* Det tidigaste intresset för norsk rättsvetenskaps historia koncentrerade sig annars på Schweigaards verksamhet. Aubert gav år 1883 ut »Anton Martin Schweigaards Barndom och Ungdom. Breve og Erindringer», somhan hade försett med en lång biografisk inledning.Oscar Ja:ger och Stang gav år 1904 ut Schweigaards »Ungdomsarbejder». Senare har den norska rättsvetenskapens historia behandlats av Frede Gastberg och W. E. v. Eyben i TfR:s jubileumsnummer med anledning av Eidsvollgrunnlovens 150-årsdag år 1964.’^ Vidare kan nämnas Sandviks artiklar »Fire liner i yngre norsk rettshistorie» och »Schweigaard» från 1981 samt Mons Sandnes Nygårds »Orsted og norsk rettsutvikling» (1980), den sistnämnda ett sällsynt exempel på en undersökning med en nordisk synvinkel. Ett viktigt arbete är Dag Michalsens »Ugeblad for Lovkyndighed, Statistik og Statsokonomi, 1861-1870. En innholdsanalyse» (1983). Michalsen har nyligen (1997) publicerat i TfR sin provföreläsning »Schweigaard og Lasson som straffe- og prosessrettslige forfattere - en sammenligning». Jag har dessutom haft tillgång till hans ännu opublicerade manuskript »Rettsvitenskap og rettspraksis. Lovtolkning och domstolspraksis i tysk og sa;rlig norsk rettskildeteori på 1800tallet», som är grundläggande för förståelsen av den tidigaste norska rättsvetenskapen i början av 1800-talet. Den norska rättsvetenskapen har även intresserat historiker. Jens Arup Seip behandlade i talrika arbeten den realpolitiska bakgrunden till rättsvetenskapsmännens ställningstaganden på 1800-talet. Rune Slagstad har i »Rett og politikk. Et liberalt tema med variasjoner» (1987) även analyserat Schweigaards »rettsrcalisme»,*^ och 0ystein Sorensen har behandlat »Anton Martin Schweigaards politiske tenkning» (1988). - Bibliotekarie Kaare Fiaukaas samlade ett omfattande källmaterial och skrev ett ofullbordat manuskript »Den norske rettslitteraturen - od dei som skreiv han», som efter författarens död år 1992 gavs ut i en begränsad upplaga. Den svenska rättsvetenskapen fram till år 1870 har, kanske på grund av sin anspråkslöshet, i mindre grad intresserat den rättshistoriska forskningen. Jan Erik Almquists »Svensk juridisk litteraturhistoria» (1946) behandlar, med undantag för en artikel om Carl Johan Schlyter, periodens rättsvetenskap endast i korta biografier. Marie Sandströms doktorsavhandling »Die Herrschaft der Rechtswissenschaft» (1989) behandlar främst den juridiska undervisningen. Jan-Olof Sundeils doktorsavhandling »Tysk påverkan på svensk Av nämnda artikel behandlar den största delen fakultetens tidigaste skeden. Se Schweigaard, Barndom, s. XI-XC. Se Litteraturförteckningen. Slagstad, s. 26 ff.
8 civilrättsdoktrin 1870-1914» (1987) koncenterar sig redan enligt titeln på den konstruktiva riktningens tid, men innehåller också informativa översikter över de juridiska fakulteternas utveckling från 1800-talets början och civilrättsdoktrinen åren 1820-18704® Bland de fåtaliga artiklarna kan man särskilt framhålla Kjell A. Modéers artiklar om Carl Johan Schlyter, Claes Petersons »Fredrik Schrevelius och den moderna personteoriens upptagande i svensk civilrättsdoktrin» samt Stig Strömholms »Lagtolkningsläran i den tidiga svenska 1800-talsdoktrinen». 'Den finländska rättsvetenskapen under den s.k. autononiitiden (1809-1917) har undersökts av Hannu Tapani Klami i monografin »Oikeustaistelijat» (»rättskämparna», 1977), som även kommit ut i engelsk översättning med titeln »The Legalists. Finnish Legal Science in the Period of Autonomy 1809-1917» (1981). Trots titeln, förryskningssträvandena från och med 1880-talet, behandlar Klami även den äldre juridiska litteraturen. Av tidens fåtaliga rättsvetenskapsmän har Nordströmoch Palmén behandlats i biografier: den förstnämnde av Sven Lindman i »Johan Jacob Nordström. Hans samhällssyn och politiska personlighet. 1. Tiden intill 1854.» (1948) och den senare i E. G. Palméns panegyrik över fadern, »Till hundraårsminnet af Johan Philip Palmén, 11,1-3» (1915-1917); i ingetdera arbetet står dock huvudpersonens rättsvetenskapliga produktion i förgrunden. En utmärkt monografi av nyaste datum(1997) är Heikki Pihlajamäkis doktorsavhandling »Evidence, Crime and the Legal Profession», som bl.a. behandlar bevisteorierna i svensk och finländsk rättsvetenskap under 1800-talet. syftar på den s.k. rättskämpen mot som Sundcll, s. 25—^4 och 77-90.
L Rättsvetenskapens förutsättningar 1. Politisk, ekonomisk och teknisk utveckling 1.1. Norden år 1815 Året 1815 var det första fredsåret även i Norden efter de decennielånga revolutions- och Napoleonkrigen. Den politiska kartan hade förändrats radikalt under början av 1800-talet. Sverige hade förlorat Finland och en del av Nordsverige till Ryssland genomfreden i Fredrikshamn år 1809. Wismar hade pantsatts till Mecklenburg år 1803, och den sista resten av Sveriges forna stormaktsställning i Tyskland, Vorpommern, avstods till Danmark i freden i Kiel som ersättning för Norge. Norge fick dock en betydligt friare ställning i förhållande till Sverige än vad landet hade haft i den enväldiga dansk-norska dubbelmonarkin. Självständigheten år 1814 blev visserligen kortlivad, men Eidsvollgrunnloven kompletterad i enlighet med konventionen i Moss gjorde, att Sverige-Norge i praktiken blev en rätt löst sammanfogad personalunion. Danmark fick i freden i Kiel behålla de gamla norska biländerna Island och Färöarna. Vorpommern måste däremot avstås till Preussen redan år 1815 mot en kompensation i det lilla furstendömet Lauenburg vid Ffolsteins östgräns. Det autonoma storfurstendömet Finlands område utvidgades från början av år 1812 genomåterföreningen med det s.k. gamla Finland, de i frederna i Nystad (1721) och Äbo (1743) till Ryssland avträdda östfinska områdena med Viborg somviktigaste stad. Även konstitutionellt uppvisade de nordiska länderna nya drag och en allt större splittring. Kontinuiteten representerades av Danmark och Finland. I Danmark överlevde enväldet alla Napoleonkrigens prövningar och regimens utrikespolitiska felgrepp, och Finland fick behålla de gustavianska grundlagarna just därför, att dessa i mycket ringa grad inskränkte regentens envåldsmakt. Sverige hade däremot år 1809 fått en ny Regeringsform, sombyggde på en reell maktfördelning mellan kung och ständer, medan Eidsvollgrunnloven i Norge enligt tidens synsätt var radikalt demokratisk. Napoleonkrigen hade varit en ekonomisk katastrof för de nordiska länderna. Läget var värst i Danmark och Norge, men alla de nordiska länderna befann sig i en mer eller mindre djup ekonomisk kris år 1815. Socialt var däremot förändringarna mindre, och ståndssamhället syntes lika orubbat som
10 tidigare. Även den tekniska utvecklingen hörde framtiden till: med någon överdrift kan man säga, att produktionsmedlen, kommunikationerna och teknologin överhuvudtaget i Norden år 1815 inte i avgörande grad skiljde sig från antikens förhållanden. 1.2, Drag i utvecklingen till början av 1870-talet Då det gäller denna översikt över periodens utveckling,' tar jag här endast upp sådana frågor, somkan antas ha haft en åtminstone indirekt betydelse för rättsvetenskapen. Den utrikespolitiskt svåraste frågan var Slesvigs och Holsteins ställning i den danska monarkin. I och med den vaknande nationalismen strävade det heltyska Holstein och ledande kretsar i det halvtyska Slesvig till en frigörelse från Danmark, medan den danska politiken vacklade mellan den konservativa helstatslösningen (Slesvig-Holstein som en del av den danska monarkin med en långtgående autonomi) och den nationalliberala Ejderpolitiken (»Låt Holstein gå, införliva hela Slesvig till Ejder å med Danmark»). Ejderpolitikens förespråkare var naturligtvis intresserade av danskhetens bevarande i Slesvig, vilket syntes också i den rättsvetenskapliga litteraturen (se Inledning och II 1.10.). Slesvig-Holstein-frågan fick en nordisk dimension i den politiska skandinavismen, som strävade till ett ytterligare närmande mellan de nordiska länderna, dock utan helt klart uttalade mål. Skandinavismen var ett stöd för Danmark och i synnerhet för Ejderpolitiken, men innehöll också tanken på en svensk återerövring av Finland. Skandinavismen, somhade sitt främsta anhängare i akademiska och borgerliga kretsar, hamnade i en kris redan på 1850-talet, men dess fullständiga sammanbrott kom först i Dybbol år 1864. Förlusten av Slesvig, Holstein och Lauenburg i freden i Wien på hösten 1864 gjorde Danmark till en nationalstat i likhet med de övriga nordiska länderna. De slesvig-holsteinska konflikterna, treårskriget 1848-1851 och kriget mot Preussen och Österrike år 1864, var för övrigt periodens enda krig i Norden med undantag av att Finland somen del av det ryska kejsardömet utsattes för engelska och franska angrepp under Krimkriget. Den enda genomgripande konstitutionella förändringen var det danska enväldets fall år 1848. Somen eftergift för tidens liberala krav hade Fredrik VI på 1830-talet grundat rådgivande provinsialständer och Fredrik VII medverkade själv aktivt i upplösningen av enväldet. Grundloven av den 5. juni 1849 var mycket radikal, så radikal, att den under intryck av den nationalliberala Ejderpolitikens fullständiga sammanbrott översågs i konservativ riktning år 1866. En betydande konstitutionell förändring var inkallandet av den finska lantdagen efter en över femtioårig paus år 1863. Finland var en del av den euro- ■ Denna framställning baserar sig på uppgifter i Skovgaard-Petersen, Priser, Den svenska historien 12 och Klinge, Historia, omej annat anges.
11 peiska reaktionens högborg under Nikolai I:s regeringstid, men genom Alexander II:s trontillträde år 1855 fick liberalare stämningar möjlighet att komma till uttryck även i Finland. Även den svenska inrikespolitiken visar, att regentens person och den personliga kungamakten var realiteter under den här behandlade perioden. Trots strävan till maktbalans i 1809 års RF talade man gärna omdet kungliga »allenastyrandet» under Karl Johans tid (1818-1844). Även i Norge råkade Karl Johan, trots sin personliga popularitet, tidvis i konflikter med stortinget. Den efter tidens mått mätt demokratiska Eidsvollgrunnloven hindrade emellertid inte, att ett tunt ämbetsmannaskikt komatt inneha den reella makten framtill 1880-talet. Ett genomgående drag i inrikespolitiken i de nordiska länderna var kampen mellan konservativerna, högern, och liberalerna, (den borgerliga) vänstern, medan olika socialistiska riktningar ännu hade en perifer betydelse. »Freden, vaccinet och potäterna» (Tegnér) var avgörande för periodens starka befolkningsökning inte bara i Sverige, utan också i de övriga nordiska länderna.Utvidgningen av åkerarealen kunde inte hålla jämna steg med befolkningsexplosionen, och den obesuttna lantbefolkningen, husmännen, torparna, statarna, inhyseshjonen m.fl. ökade kraftigt såväl i absoluta tal som procentuellt. Den tilltagande fattigdomen, pauperismen, betraktades som ett brännande problem i alla de nordiska länderna. Fattigvårdslagstiftningen, den första socialrätten, blev ett nytt rättsområde, som dock i förhållandevis ringa grad uppmärksammades av rättsvetenskapen. Jc^rdbruket, »potäterna», förblev den viktigaste näringsgrenen genom hela perioden och sysselsatte största delen av befolkningen. År 1815 var den merkantilistiska ekonomiska politiken förhärskande överallt: handel och sjöfart var med få undantag borgerskapets privilegium, hantverk bedrevs främst inom skråväsendets ram, och handel och hantverk var i princip förbjudna på landsbygden. Införandet av näringsfrihet hörde till tidens hetaste politiska stridsämnen, och avskaffandet av den traditionella näringslagstiftningen skedde stegvis och rätt långsamt. I Danmark var enligt DL 3-13-23 hantverkare med få undantag förbjudna att verka på landsbygden, och hantverksbestämmelserna skärptes ännu på 1810- och 1820-talcn. Grundloven 5.6.1849 stadgade (§ 88) i princip full näringsfrihet, som förverkligades genom Loven om fri nasring 1857: skrånas och städernas hantverksmonopol avskaffades. Den s.k. Hokerloven tillät år 1856 handel på landsbygden, men endast utanför en enmils radie från torget i närmaste stad, en skyddszon, som upphävdes först år 1920. I Norge började man upphäva det gamla privilegiesystemet genom hantverksloven år 1839, som avskaffade städernas hantverksmonopol, men skråtvånget ~ Sc i svnncrhct Pryscr, som, s. 38-40, drvftar just vaccinets och potatisodlingens avgörande betydelse för den norska befolkningsutvecklingen. Jfr Skovgaard-Peterscn, s. 108: »Udstykning, kartofler og vaccination var vigtige faktorer ...».
12 upphävdes helt först genom 1866 års hantverkslov. Även handelns frigörelse skedde stegvis. 1842 års handelslov tillät handel på landsbygden, men endast för privilegierade handelsmän utanför en tremils skyddszon från städerna, och de sista skrankorna för handeln avskaffades så sent somår 1882. I Sverige förbereddes näringsfriheten genom 1846 års fabriks- och hantverksordning, som slopade skråtvånget. Genomhandelsordningen från samma år blev minuthandel på landsbygden tillåten, men liksomi Danmark och Norge gynnades städerna av en skyddszon, också i detta fall på tre mil. Fullständig näringsfrihet infördes genom en förordning år 1864. I Finland bedrev man en rent merkantilistisk näringspolitik under Nikolai I:s hela regeringstid och liberaliseringen började först i slutet av 1850-talet. Fiandel på landsbygden tilläts år 1859, skråväsendet avskaffades år 1868, och full näringsfrihet infördes år 1879. Liberaliseringen av näringslagstiftningen var emellertid bara en förutsättning för industrialismen, som först så småningom kom igång i Norden mot periodens slut. Ännu hungeråren i Sverige och Finland i mitten och slutet av 1860-talet var en typisk företeelse för ett förindustriellt samhälle. Näringsfriheten gynnade också kvinnorna, vilkas rättsliga ställning även i övrigt förbättrades under perioden. I Danmark förnyades DL:s arvsrätt år 1845, men först år 1857 jämställdes kvinnor och män i detta avseende. Samma år blev ogifta kvinnor somfyllt 25 år myndiga.^ I Norge infördes lika arvsrätt (med en femårig övergångstid) år 1854. Ogifta kvinnor som fyllt 25 år blev myndiga redan år 1845, men behövde en kurator. Äldern sänktes till 18 år år 1863, samtidigt somkravet på kurator bortföll för 25 år fyllda."^ Ogifta kvinnor över 21 år kunde få näringsbrev för hantverk enligt 1866 års hantverkslov. I Sverige genomfördes lika arvsrätt för män och kvinnor år 1845. Från år 1858 kunde ogift kvinna, somfyllt 25 år, bli myndig efter ansökan hos domstol; kravet på ansökan avskaffades år 1863. I Finland, där ändringar i 1734 års lag inte kunde genomföras utan lantdagens medverkan, fick kvinnor på landsbygden lika rätt till arv först år 1878. I en förordning från år 1864 bestämdes det, att ogift kvinna blev myndig efter anmälan till domstol vid 21 års ålder och utan anmälan vid fyllda 25 år. Gifta kvinnor förblev omyndiga i alla länder under denna period. Då den senare rätt berömde tyske rättslärde Karl Welcker, somvid denna tid var extraordinarie professor i Giessen, år 1814 fick en kallelse till en professur i Kiel, kunde han endast flytta genom att bege sig ut på en veckolång fotvandring. Hela sin egendombar Welcker i ryggsäcken; endast sina böcker hade han skickat med postskjuts.^ Det är uppenbart, att kommunikationernas utveckling hade en stor betydelse även för rättsvetenskapsmännens mobilitet och ^ Diiheck, Handbuch, s. 38. Sandvik, Handbuch, s. 386 och 395. Morav, s. 10.
13 deras möjligheter till internationella kontakter. Också i detta avseende utgör perioden 1815-1870 en brytningstid. I periodens början var fotvandring eller hästskjuts längs usla vägar, som ofta inte var mera än hjulspår, eller transport med långsamma och osäkra segelfartyg det enda sättet att förflytta sig. Regelbundna ångbåtsrutter togs dock i bruk redan år 1819 mellan Köpenhamn och Kiel, 1824 mellan Ystad och Stralsund, 1834 mellan Korsor på Själland och Nyborg på Fyn, 1838 mellan Köpenhamn och Kristiania och 1836 mellan Åbo och Stockholm. Även järnvägsbyggandet tog så småningom fart, den första järnvägen öppnades år 1847 i Danmark (Köpenhamn-Roskilde), 1854 i Norge (Kristiania-Eidsvoll), 1856 i Sverige (Orebro-Ervalla) och slutligen 1862 i Finland (Helsingfors—Tavastehus). Järnvägsnätet utvecklades i synnerhet på 1860talet: järnvägsnätet ökade i Norge från 270 till 549 kilometer åren 1865-1875 och var i Danmark år 1870 680 kmlångt. I Sverige var såväl den västra (Stockholm-Göteborg) somden södra stambanan (Stockholm—Malmö) färdiga i mitten av 1860-talet och både Uppsala och Lund förbundna med rikets järnvägsnät. Postgången effektiviserades och taxorna förenhctligades genominförandet av frimärken på 1850-talet. Det allt starkare tyska inflytandet och de nordiska rättsvetenskapsmännens ökade internationella inriktning mot slutet av 1800talet kunde ses som en direkt följd av den tekniska utvecklingen. Man bör dock inte överdriva kommunikationernas betydelse, eftersomintresset för Tyskland blev större redan från och med 1820-talet: J. O. Hansen och P. G. Bang gjorde studieresor dit och Anton Martin Schweigaard lät sig inte hindras från att anträda sin bekanta utlandsresa av att årets sista ångbåtstur redan hade avgått.^’ Den ökade mobiliteten ledde också till nordiska kontakter. På vägen till Tyskland bekantade sig Schweigaard med den gamle Holmbergson, och personliga kontakter med A. Fr. Krieger och Hother Hage i Danmark samt Per Erik Bergfalk i Sverige fick T. H. Aschehoug att gå över till skandinavismen och nationalliberalismen.^ 2. De juridiska fakulteterna 2.1. Tjänster och undervisning Antalet universitet och därmed juridiska fakulteter förblev oförändrat under perioden: två i Sverige och ett i Danmark, Norge och Finland. Den största yttre förändringen var, att den år 1640 grundade Åbo Akademi år 1828 flyttades till Helsingfors och fick namnet Det Kejserliga Alexanders Universitetet. Helsingfors hade blivit storfurstendömets huvudstad redan år 1812, och Äbo Se Dahl, s. 171 f.; Aubert, UtL X (1870), s. 187. ^ Schn'cigaard, Barndom, s. 115; Anne-Lisc Scip, s. 22 f. och 26 f. OmKriegers och Aschehougs intresse för nordiskt samarbete, se även Henrik Tamm, s. 21 f. och 28 ff.
14 brand år 1827, somförstörde så gott somhela staden efterlängtade svepskälet för att flytta universitetet till landets huvudstad, där man bättre kunde övervaka verksamheten. Även i Sverige planerade man ett huvudstadsuniversitet, som enligt de radikalaste planerna skulle ha uppstått genom en sammanslagning och förflyttning av universiteten i Uppsala och Lund till Stockholm, men dessa planer hade redan förfallit i början av 1870talet. de styrande det länge eav 5 Ö De juridiska fakulteterna var däremot föremål för stora förändringar, och antalet tjänster ökade betydligt. De nordiska fakulteterna hade allt sedan grundandet varit mycket små med en, högst två professurer, även om lärarkåren tidvis hade förstärkts med extraordinarie professorer, adjunkter och adjungerade professorer från andra fakulteter. Samhällets ökande resurser under 1800-talet kom också de juridiska fakulteterna till godo, och tjänsternas utökning komigång redan under den här behandlade perioden. I Köpenhamnsfakulteten fanns det fyra professorer redan på 1820-talet, dessutomvar den gamle Brorson professor extraordinarius till år 1828. Vidare hade man adjunkter och senare lektorer. Utvecklingen gick dock långsamt, och ännu på 1860-talet hade juris professorernas antal endast ökat till fem.^ Den juridiska fakulteten förvandlades år 1849 till en rätts- och statsvetenskaplig fakultet.'^ Den juridiska fakulteten vid Det Kongelige Norske Frederiks Universitet i Kristiania skulle enligt en kungl. resolution 24.3.1812 ha tre lärartjänster. Under fakultetens första årtionden hade man dock stora svårigheter att hitta kompetenta lärare, och med undantag av en kort period 1826-1827 fick man alla tre tjänsterna besatta först på 1830-talet. En norsk specialitet var, att lärartjänsterna klassificerades efter de sökandes ålder och kvalifikationer. Yngre sökande med låg kompetens fick en lektorstjänst eller i vissa fall endast en docentur, och med tiden blev det praxis, att professors lön, rang och värdighet var förbehållen fakultetens äldre medlemmar och att professurerna tillsattes enligt anciennitet.'® Fakulteten fick sin fjärde lärartjänst år 1840, men den femte först på 1870-talet." De två svenska universiteten hade på 1810-talet fortfarande samma antal professurer i juridik sompå slutet av 1600-talet, i Lund en och i Uppsala två, av vilka dock den ena var hybriden från 1740-talet, iurisprudentLe, oeconomia: et commerciorumprofessuren. Professurernas antal ökade i Lund till två år 1833, då man inrättade en ny lärostol i ekonomi och kamerallagfarenhet. I början av 1840-talet fick de båda fakulteterna två nya professurer, varefter antalet profes- ** Dahl, s. 248 ff.; Tamm, Studium, s. 380. ^ Skovgaard-Pctersen, s. 161. >= Auhert, UfL X (1870), s. 121 ff. '■ Aubert, UfL X (1870), s. 193; Stang, Retsvidcnskapen, s. 108.
15 sorer såväl i Uppsala som i Lund var fyra.'- År 1866 inrättades i Uppsala en femte professur.'-'' I båda fakulteterna fanns det dessutomtvå adjunkter.'"* I Åbo hade lärarkåren ökats från en till fyra (två professorer och två adjunkter) redan år 1811. Efter flyttningen till Helsingfors fick universitetet år 1828 nya statuter, genomvilka de juridiska professurerna ökade till tre. Fakultetens lärarkår minskade dock från fem till tre på 1850-talet, då i enlighet med 1852 års statuter alla adjunkturer indrogs. Den juridiska fakulteten fick en viss ersättning för förlusten år 1857, då man grundade en fjärde professur. De juridiska fakulteternas verksamhet tycks åtminstone i Sverige fortfarande ha blivit lidande av professorernas dåliga löner. Enligt Olivecrona räckte professorslönen i slutet av 1850-talet (4.500 riksdaler i året) inte till för att täcka levnadskostnaderna för en man med familj och ännu mindre för anskaffandet av nödig litteratur och forskningsresor. Olivecrona nämnde somen drastisk jämförelse »det årliga underhåll (6,000 Rdr), somcreditorer anslagit åt nyligen bankrutterade grosshandlare i Stockholm, såsomdet minsta, hvaraf sådane gäldenärer med familj skulle kunna lefva».'^ Också i Norge var avlöningen för yngre lärare åtminstone ännu på 1830-talet otillfredsställande: Frederik Stang anhöll år 1834 om tillstånd för att avlägga prov för advokater vid Hoyesterett med motiveringen, att han inte kunde livnära sig och sin familj på lektorslönen. 17 I början av 1800-talet började man fästa allt större uppmärksamhet vid tillsättningsförfarandet och de sökandes kompetens. Under 1700-talet tycks de sökandes allmänbildning och ämbetsmeritcr ha varit mycket viktigare än en direkt vetenskaplig kompetens, och åtminstone i frihetstidens Sverige-Finland var mäktiga gynnare och direkta mutor ofta de avgörande faktorerna."* I 1828 års statuter för Helsingfors universitet försökte man därför strikt normera kompetenskraven för att möjliggöra en objektiv jämförelse mellan de sökande. För en professur eller adjunktur krävdes av sökanden licentiatexamen och godkänd doktorsavhandling i ifrågavarande fakultet samt, byggande på det gamla, ofta formella kravet på en provföreläsning, dessutom en särskild professors- eller adjunktavhandling. Den som ville bli docent skulle skriva en docentavhandling. Bestämmelsernas svaghet anses ha legat däri, att man helt negligerade den sökandes tidigare vetenskapliga produktion och endast fäste uppmärksamhet vid tjänsteavhandlingen.'** ■2 Sundcll, s. 25 tf. Sundcll, s. 33. Sundcll, s. 27 tich 29. Heikcl, s. 471 och 498; Autio, s. 300. Olivecrotm, Undcrvi.smngen, s. 36. Auhert, UfL X (1870), s. 126. Antio, s. 30 fl Autio, s. 33 f. och s. 37 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=