Besittning och hävd i normoch lärd diskurs 95 fasta på förvärvet, så skall det sedan stå rätt ägare öppet att inom nio års tid kräva tillbaka jorden. Omdet sedan går ytterligare 55 år, under vilken tid inget klander hörs, skall urminnes hävd anses ha uppstått (JB 1). Men omrätt ägare återvinner jord, somhar befunnit sig i en obefogad persons hand, då skall det bara krävas tre år för att laga hävd skall anses ha uppstått för den, som återvann (JB 17). Denna differentiering innebär alltså att rätt ägare får tre gånger så lång tid på sig (jämfört med landslagen) att kräva tillbaka något, som hamnat i fel persons händer. Han vinner däremot trygghet för nytt klander förhållandevis snabbt. Omdet hade antagits, skulle förslaget ha givit dem, somi Karl IX:s Sverige ansåg sig ha berövats jord, en mycket bättre ställning. Så skedde dock ej. Som framkommit ovan, finner man i Karl IX:s lagförslag (som inte heller antogs) det första tydliga uttrycket för principen att den som besitter jord skall anses ha rätt till den, intill dess att någon annan lyckats bevisa att så mte är fallet. Jag menar nu att man skulle kunna förklara dessa olika iakttagelser på ett bättre sätt om man fogar in dem i ett politiskt sammanhami, som analvserats av Sven A Nilsson. Denne har visat att det var ett led i hertig Karls maktstrategi att ge stora godsförläningar till vissa kretsar momcfen svenska adeln. Till en betydande del fick hertigen fram dessa resurser genom att dra in gods, sominnehafts av sigismundanhängare. På detta sätt gjorde han dem, som fick motta jord, lojala mot hans regemente. OmSigismund hade återkommit och hertig Karl avsatts, vore det ju inte alls säkert att Karls anhängare skulle få behålla det de fått.**^ I ljuset av dessa stridigheter, som alltså inte var särskilt avlägsna när de båda lagförslagen skrevs, verkar det rimligt att se Karls förslag, med dess betoning av besittarens skydd, som ett sätt att konsolidera den godsfördelning som var ganska ny.’*'^ Det rosengrenska förslagets bestämmelser skulle man å andra sidan kunna se somutslag av en vilja att öka rätt ägares möjligheter att återvinna jord - och att sedan gå trygg för nytt klander. Denna tolkning av de båda jordabalksförslagen innebär alltså att man återigen betonar att det kan ha legat olika intressen bakom de båda lagförslagen. Detta synsätt tonades en gång necf av Äke Hermansson.^° Det skall då sägas att Hermansson studeracie skillnader i konungabalken. Hans slutsatser behöver därför inte stå i någon direkt motsatsställning till mina, som gäller jordabalken. Det var inte bara i det rosengrenska förslaget som stor tanke-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=