Möjligheter till hävd: några bakgrundsfaktorer 79 bevaka hemmanets rätt, men så nitiska var kanske inte alla innehavare. Kronans befallningsmän hade under lång tid (68 år) försummat att agera i saken, och när den nu kom upp så berodde det på att Carl Andersson hade anmodat kammarfiskalen att kräva restitution. Problemet att förhindra att enskilda tillvann sig kronojord under åberopande av att lång tid förflutit aktualiserades såväl för »förkomna» eller »inlagda» hemman och utjordar som för abalienationerna till adeln. I det förra fallet försvårades problemet av att fastighetsindelningen var flytande. Men i båda fallen låg det för kronan kännbara hotet främst i institutet urminnes hävd, ty genom detta kunde man som enskild göra anspråk på att få behålla vad man faktiskt hade i sm besittning. För att kunna styra denna situation till sin fördel måste kronan genomdriva principen att hävdeanspråk aldrig kunde riktas mot kronan {pr^escriptio non currit in coronam). Carl Andersson försökte också göra denna princip gällande, men av målets utgång framgår att den inte vann gehör vid 1600-talets mitt. Vi får alltså konstatera att det inte kan ha varit alldeles enkelt för kronan att förhindra att behntliga jordegendomar gled den ur händerna. Det handlade omatt skaffa sig kunskap omvilka sombesatt kronojorden. Detta var i sig komplicerat, med tanke på att de oskiftade byarna kunde innehålla hemman av olika jordnatur, som tenderade att »invadera» varandra vid tillfällig ödeläggelse. Men det handlade också om att ha tillräckligt starka rättsargument för att återvinna jorden. Man kunde åberopa konungabalken: »Ej må konungen minska kronans rätt för annan konung; gör någon det, då har den konung som följer efter rätt att med lagens hjälp återtaga det, om han kan.»'^^ Men som den kursiverade bisatsen antyder, var det inte alldeles enkelt att återta förlorad jord, åtminstone inte om det skulle ske enligt lagens ord. Ty även i tvister mot kronan kunde man åberopa urminnes hävd och stödja sig på den kategoriska formuleringen i JB I. I fallet mellan Carl Andersson och Karin Månesköld hade hovrätten godtagit svarandens påstående att kronans rätt förfallit, eftersom dess befallningsmän haft 68 år på sig att klandra Karins innehav.I en annan tvist (1653) gav hovrätten sitt stöd till underrättens dom, och ett av domsskälen var här att kronan hade tigit stilla i 70 års tid.^° Det är också känt att adeln under 1600-talet åbe-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=