Möjligheter till hävd: några bakgrundsfaktorer 69 - hävd - skulle vara riktigare än den ursprungliga skattläggningen?'^ Delning skulle således ske efter andel i byn, mätt med ledning av (en gammal) skattläggning. Det eentrala i fakultetens yttrande var att ett innehav kunde ha uppkommit hur somhelst oeh kanske inte alltid i överensstämmelse med lagens ord. När lagförslaget talade i indikativ, påpekade fakulteten oroligt att »här skulle det absoluta innehaver till äventyrs böra ändras till bör innehava, eller rätteligen innehaver; i vidrigt fall synes det som skulle man aldrig äga rätt att påstå återvinnande av ägor, så snart de vid skiftets verkstållande befinns av annan inkräktade. Inkräktandet må vara nytt eller gammalt.»''' Man tillstyrkte också varmt när lagförslaget bibehöll skrivningen i 1734 års lag att urminnes hävd inte skulle gälla i skog och mark byar emellan. Skäl till denna lag är, skrev man, att flera byar kan vara i samfällighet med varandra oeh har sin quotapars i utmarken, vilken inte förändras av någons tilltagsenhet att lägga under sig jord; en tilltagsenhct somdärtill vore svår att kontrollera. Fakulteten såg en särskild fara i att lagförslaget å ena sidan föreslog hävd somdelningsgrund för mägorna, och å andra sidan tycktes ha glömt bort att förbjuda landbor att låta någon annan nyttja delar av gårdens ägor. Man såg framför sig en situation där en jordägare skulle anta en åbo på sitt hemman och åbon sedan, utan ägarens vetskap, skulle bortarrendera jord till någon annan i byn. Efter en längre tid byttes åbon ut, och den nye åbon kände inte till att det fanns ett arrende utan trodde att ägolotten i fråga tillhörde det andra hemmanet: »efter 50 ä 60 år vore urminnes hävd åkommen, och mitt hemman i mistning av ägolotten.»-' Juridiska fakulteten i Uppsala var alltså mycket skeptisk till konsekvenserna av ett förslag, st")!!! gjorde hävden, i betydelsen det faktiska innehavet, till delningsgrund vid skifte av mägor. Göta hovrätt ville däremot utsträcka denna delningsprincip till fler fall. I sitt remissvar sade man att mnehavet/hävden borde fungera som delningsgrund vid skifte såväl mellan som inom hemman. Man påpekade att en köpare av fast egendominte främst gick efter mantalet utan efter den »ägorvmd till vidd och godhet, som därunder hävdas och av övriga delägarna i hemmanet medgives vara en hemmansdelens verkliga tillhörighet».-- Att bereda denne tänkte köpare en förlust av vad han i god tro inhandlat, genomatt vid skifte
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=