68 Möjligheter till hävd: några bakgrundsfaktorer med endast innebära att ägoblandningen upphävdes. Enskilt ägda jordlotter bytte genom skifte ägare så att var oeh en fick sin jord samlad på en plats. Men enligt landslagens uttryckliga ord var byn fortfarande ägare till bymarkerna, och det innebar att ett skifte måste ses som två åtgärder: dels avskaffades byn som ägoenhet och dess medlemmar bytte sitt medlemskap mot äganderätt, dels omfördelades jord. Denna ambivalens beträffande hur man egentligen skulle se på byarna komfram i lantmäteriinstruktionerna. I 1725 års lantmäteriinstruktion sades t.ex. att omhemman i byalag skulle förmena sig ha »ständiga åkerskiften, (som dock icke finnes hava någon grund uti lagen)», så skulle lantmätaren gå bonden till mötes och avmäta dessa skiften separat. Att dessa båda synsätt beträffande byns status existerade parallellt belvses även av arbetet med att utarbeta en nv civillatr vid 1800- • ^ O talets början. Lagförslagets författare anslöt sig uppenbarligen till uppfattningen att byarnas inägojord de facto redan hade delats, varför det nu endast gällde att anvisa på vilket sätt man vid formellt skifte skulle avskaffa ägoblandningen. Man föreslog då att inägorna skulle delas efter urminnes hävd, och med detta avsågs att var och en skulle få behålla den konkreta mängd jord man faktiskt hade vid skiftesförrättningen och som man under lång tid haft. Detta skulle medföra att hemman som hade fått nv Inägojord genomnyodling skulle få behålla denna. De ännu samfällda utägorna skulle däremot delas enligt hemmantalet. Delning inom hemman skulle också göras med hemmantalet som nktgivare. Lagförslaget förespråkade alltså en kombination av delning efter konkret innehav och delning efter abstrakt andel. Remissinstanserna såg dock en rad problemi detta. Juridiska fakulteten i Uppsala poängterade att man genomgående borde föreskriva delning efter abstrakt andel. Man betonade att byalagets medlemmar var en sorts bolagsmän och byn en communio honorum. Byn sågs som en »qvasi-societas» och den enas tilltagsenhet kunde därför inte göra den andras rätt mindre. Att då dela mägojorden med innehavet som riktsnöre vore både fel och farligt, eftersom det skulle uppmuntra till olagligheter. Man sade också att (den ursprungliga) skattläggningen hade följt egendomsinnehavet, varför man nu kunde sluta sig till (det rätta) innehavet utifrån skatten. Inte är det väl tänkbart, frågade man, att senare delningar, som givit upphov till den nu förespråkade principen 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=