Möjligheter till hävd: några bakgrundsfaktorer 67 haft tolv öresland var, men nu hade käranden bara åtta och svaranden sexton, vilket berodde på arv, köp och byten somkommit Erik Jönsson till godo. Trots detta hade Olof Perssons gård fått betala de extraordinarie räntorna som om den fortfarande haft kvar de fyra öresland, vilka gått över till granngården. Olof Persson begärde nu pekumär ersättning för denna skatt och ville dessutom ha tillbaka de fyra öreslanden (här stödde han sig bl. a. på förbuden mot skattskyldig jorcis förminskande). Motparten påpekade bl. a. att de fyra öreslanden förvärvats på lagenligt sätt, och sade att det var en gammal sed (»av hedenhös») i Sverige att ovissa räntor skulle utgå efter hemman och inte efter örestal. Det gjorde, enligt svaranden, att gårdarna i detta fall skulle dela lika på skatten, oberoende av att ErikJönssons andel i byn var mycket större. Domstolarna hade dock genomgående visat förståelse för Olofs predikament. Häradsrätten hade sagt att tungan borde följa jordäganden. Hovrättsreferenten Lars Mörling höll också med om att det borde vara svårt att betala skatt för tolv öresland, omman bara hade åtta. Kanske stämde det att extraordinarie räntor brukade utgå efter hemman, men efet kunde inte tillämpas i detta fall när ägorna faktiskt hadeförflyttats från efen ena gården till den andra. Olof Persson borde därför ha vederbörlig vedergällning.'^ Mörlings yttrande pekar på något viktigt. Han ansåg uppenbarligen att det avgörande var om skatten överensstämde med det faktiska innehavet av jord eller ej. Det var det som räknades, inte hur stor den ideella andelen i byn var. Mörlings svar pekar därmed fram mot en mvcket mer grundläggande fråga, nämligen om byn fortfarande skulle betraktas som en ägoenhet. Medan byns utmarker nyttjades gemensamt av byns invånare så länge efe förblev oskiftade, utvecklades starkare band mellan konkreta inägolotter och enskilda hushåll. Den inägojord, som man faktiskt brukade, uppfattade man ofta som sin egen.'^’ Att inägojorcien sågs som något, som tillhörde enskilda hushåll, förstärktes så av förhållanciet att det var de enskilda bymedlemmarna, och inte byn, som kunde göra transaktioner med jord. Men denna föreställning — att man ägde konkreta, fysiska ägolotter — stod i stark kontrast till föreställningen att man hade rätt att få bruka jord i propc:)rtion till ens andel, oberoende av om denna andel sedan mättes med hjälp av skatten eller med hjälp av örestal (eller något annat mått på bvandelens storlek). Enligt denna föreställning var inägojorcien redan uppdelad och privatiseraci. Ett skifte skulle där-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=