62 Möjligheter till hävd: några bakgrundsfaktorer Man kan därför dra slutsatsen att föreställningen om urminnes hävd bör ha varit viktig för den dåtida uppfattningen omvad som ytterst sett gav legitimitet åt såväl kronans som delar av befolkningens egendomsinnehav. I båda fallen handlade det omlånga och obrutna ägarkedjor som slingrade sig bakåt, in i ett förhistoriskt dunkel. Urminnes hävtå uttryckte och gav substans åt föreställningen att ett långvarigt och oklandrat innehav skulle betraktas som rättmätigt. Den utgjorde en presumtion om rätt åtkomst och erbjöd därmed en lösning på problemet att inte alla jordinnehav kunde visas vara lagenliga genom skriftligt dokument eller genom att de då levande kunde intyga att de kände till att en transaktion ägt rum. Den gjorde det möjligt att betrakta faktiska besittningsförhållancfen somrättmätiga och lagenliga. Naturligtvis går det inte att mäta hur vanligt det var att de, som besatt jord, ansåg sin rätt ytterst sett vara grundad på urminnes hävd. Man kan belägga att vissa av kronans domäner ansågs ha uppstått på detta vis, och man kan göra sannolikt att även skattehemmanen menades ha detta rättsliga ursprung. Vad man möjligen skulle kunna mäta är hur vanliga såeiana jordtvister var, i vilka urminnes hävd anfördes som ett argument. Men som jag visade i kapitel 2, är det inte helt okomplicerat att göra sådana uppskattningar heller, då mål kunde vandra olika vägar genom hovrättsapparaten och det är svårt att veta omdet befintliga sakregistret är helt tillförlitligt. Arbetet med källmaterialet har flera gånger avslöjat att ett mål som rubricerats på något annat sätt i registret vid en närmare genomläsning (av libri causarum) visat sig innehålla en hävdeargumentation. Till detta kommer att det (av arbetsekonomiska skäl) är omöjligt att klarlägga hur många urminneshävdtvister som gick vidare till hovrätten och hur många som bara avdömdes i lägre Instans. Slutsatsen blir därför att varken frågan omhur vanlig såcåan hävd var, eller den omhur vanligt det var att det uppstod tvist vici sådana hävdeförhållanden kan besvaras med hjälp av större och mer exakta kvantifieringar. Det man kan slå fast är bara att Svea hovrätt behandlade ca 84 urminneshävd-tvister under åren 1615-1679, dvs. drygt en tvist per år." Under de femåren 1683 till 1687 behandlade man tolv, dvs. något fler.-^ Det kan knappast anses vara särskilt mycket, men innebar å andra sidan att domarna fick anledning att reflektera över denna rättsformungefär en till två gånger per år. Ett alternativt sätt att klargöra den samhälleliga betydelsen av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=