Perspektiv, begrepp och och angreppssätt 37 sägas handla om den princip, som Rålamb talar om, ty besittarens skydd är )u enligt landslagen helt beroende av i vad mån laga hembud ägt rum och inte alls av förekomsten av god tro. Paragrafen handlar heller mtc om relationen mellan besittaren och den, som ifrågasätter hans innehav, utan om relationen mellan säljaren och hans släktingar.--^ Rålambs bemödanden demonstrerar hur viktigt det var att kunna visa att främmande rätt inte var så främmande, och hur stark landslagens legitimitctsskapande kraft var. Romersk rätt användes för att komplettera och förtydliga jordabalken, precis som Strömbcrg-Back visat för konungabalkens del,-"* men Rålambs sätt att hänvisa till landslagen visar tydligt vilken rättskälla som var bärare av störst auktoritet. Att införa främmande rätt rymde förvisso en möjlighet till omtolknmgar, men betyder inte att landslagen saknade auktoritet. När således Heikki Ylikangas hävdat att landslagen missaktades under 1600-talet och velat se 1680-talet som en brvtningstid, då en av aristokratin uppburen romersk rätt förlorade auktoritet och ersattes av en med inhemsk lag sammankopplad naturrätt, så ger det enligt min mening en oklar bild av förhållandena.--"’ Landslagen tycks snarare ha åtnjutit mycket stor auktoritet i samhället under hela 1500- och 1600-talen, oberoende av om det var med romersk rätt, naturrätt eller något annat som den kc-)mplettcrades och förtydhgades. Och kompletteras och förtvdhgas måste den, eftersom den utformats i ett samhälle så radikalt annorlunda det somdå var för handen. Man kan kanske vända på Ylikangas resonemang och säga att problemet mte var att landslagen saknade auktoritet under vissa perioder (och därför ställdes i skuggan av andra rättstraditioner) - problemet var snarare att landslagen hade en så stor auktoritet. Domarna kände sig ofta starkt bundna av dess ord, och det är i denna bundenhet som intressanta forskningsproblem ligger. Ty landslagen var delvis självmotsägande och oklar, och detta skapade komplicerade tolkningsproblem, som blev så mycket svårare att lösa just emedan landslagens ord inte utan vidare kunde lämnas åt sidan.När Ylikangas skriver att »strikt lagtolkning» gavs företräde under tiden efter 1680,-^ ger den formuleringen intryck av att det genomgående skulle ha funnits entydiga innebörder i landslagens alla bestämmelser, som bara stod och väntade på att återinföras efter en tid av »främhngsväldc». Men poängen är att landslagen inte var entvdig i alla dess delar och att den samtidigt var i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=