36 Perspektiv, begrepp och angreppssätt samsyn om att lagstiftning var möjlig och c^m att det fanns andra rättskällor än nyskriven lag. Skillnaden mellan de båda lägren gällde det inbördes styrkeförhållandet mellan nystiftad lag och gammal rätt. Strömberg-Backs undersökning visar tydligt vilken stark auktoritet somlandslagen, i detta fall närmast konungabalken, besatt vid 1500-talets slut, men hon visar också hur denna auktoritet inte på något vis uteslöt att man vid tolkningen av lagen inhämtade stöd och ledning från andra rättstraditioner, här främst romersk rätt. Den gamla landslagen var stadgan och ryggraden i systemet, men systemet var samtidigt flexibelt genom sitt inlemmande av andra rättstraditioner. Kerstin Malcus har också nått resultat, som målar upp en bild av ett både strikt och flexibelt system; å ena sidan pekar hon på hur Erik XIV hämtade stöd och argument ur landslagen, å andra sidan understryker hon att det fanns flera olika utgåvor av lagen och att detta skapade underlag för olika tolkningar.Ake Hermansson har påvisat hur Karl IX intog en påtagligt konstitutionell hållning, och hur Gustaf II Adolf i sin kungaförsäkran hek lova att styra enligt gammal lag, samtidigt som försäkran innehöll nya och förtydligande tillägg om rådets position.““ För perioden kring 1600-talets mitt har så Stellan Dahlgren visat att både reduktionsanhängare och reduktionsmotståndare stödde sig på konungabalken, men kunde dra olika slutsatser av den, då den dels var motsägelsefull, dels öppnade för olika tolkningar. Landslagens ord var viktiga att kunna åberopa för båda läger, men den tolkning man kom fram till kunde variera mycket beroende på vilken Innebörd man lade i dess olika begrepp."' Slutsatsen omlandslagens starka ställning kan underbyggas även på andra sätt. Se t.ex. hur en 1600-tals)urist somClaes Rålamb förhöll sig till olika fastighetsrättsliga principer, inhämtade från romersk rätt! När han i sin ObservationesJuris Practicae skrev att den, som besitter något i god tro, slipper bevisbördan vid tvist, så hänvisade han i noten till landlagens jordabalk.-- Men omman ser efter vad som egentligen står på det anförda stället i landslagen, blir det uppenbart att Rålamb måste ha gjort en mycket fri tolkning för att få lagen att överensstämma med den anförda principen. Det åberopade stället var jordabalken 4, sc')!!! handlar om tvist mellan försäljare av jord och bördemän. Den formulering, som Rålamb måste avse, är att omhembudet kan visas ha skett så »skall den hava kvar jorden, som har fått den.» Men detta kan knappast
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=