266 Att hävda sm rätt: slutsatser och implikationer institut. Det var ett argument som visserligen hämtade legitimitet ur det gamla och hävdvunna, men till sitt funktionssätt var det snarare modernt, eftersom det innebar en möjlighet för den enskilde innehavaren att ställa delar av sitt jordinnehav utanför byn: att själv ha hela ansvaret för jorden (t.ex. för att sätta upp gärdesgård runtomkring den) men att också kunna hävda att denna konkreta jordlott inte skulle tas med ombyns jord skulle omfördelas genomnytt skifte. Tillsammans med det sena 1600-talets lagstiftningsarbete ger rättspraxis i urminneshävd-tvisterna en intressant bakgrund till 1700-talets skiftesrörelser. Lagkommissionens starka betoning av att byarna fortfarande var ägoenheter och att mark bara kunde göras till enskild egendom genomformellt skifte kan läsas som en kritik mot ett tidigare mer oreglerat förfaringssätt. Samtidigt kan klagomålen över att det var så svårt att veta hur mycket varje bymedlem egentligen skulle ha på sin lott ses som ett första steg mot en insikt omatt det vore bättre att bryta upp byarna. Beslutet att genomföra de olika skiftesreformerna blir i detta ljus ett fullbordande av den hemmansindelning som gjorts under 1500-talet. Hemmansindelningen kan nämligen ses som en primärt kameral åtgärd. Den var ett sätt att bryta ned de medeltida och mycket större beskattningsenheterna och göra varje enskilt bondehushåll direkt ansvarigt för sina individuella skatter; skatter, som skulle anpassas efter gårdarnas resurser. Men denna kamerala struktur stod ännu inte i fullständig samklang med lagen, som faktiskt utgick ifrån att byn fortfarande var en ägoenhet, med gemensamma utmarksresurser och många gemensamma skyldigheter. Urminneshävd-tvisterna visar hur parterna kunde välja att argumentera utifrån byggningabalkens perspektiv (jordinnehavet skulle motsvara byamålet) eller utifrån skattesystemets perspektiv (jordinnehavet skulle motsvara skatten). När man så förde in jordabalken, med dess ord omurminnes hävd, innebar det att en tredje princip aktualiserades: jordinnehavet skulle över huvud taget inte rättas efter någon fördelningsprincip utan man skulle få behålla det man hade. Det fanns med andra ord tre samexisterande sätt att betrakta byarna och den jord, som var knuten till dem. Parterna valde att betona det synsätt somgynnade just dem. Det är knappast någon överdrift att säga att hela den äganderättsliga problematiken komplicerades av dessa förhållanden, där olika principer lagrades över varandra. När gårdarna sedan, efter skiftena, blivit inte bara minsta beskatt-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=