Att hävda sin rätt: slutsatser och implikationer 265 talets förläningspolitik. Denna myeket speeiella situation gjorde det möjligt för invånarna på bondgårdar och gods att invadera grannarnas marker.’ Just utmarksresurserna blev allt mer ekonomiskt intressanta under tiden i fråga. Skogarna gjordes vid flera tillfällen till föremål för statlig reglering (1647, 1664 och 1683) och skogskommissioner tillsattes för att utreda eventuella intrång på skogarna.-^ Det fanns också en tendens att vilja betrakta all herrelös mark som en kronans tillhörighet. Tendensen kunde föras tillbaka till 1282 och det så kallade Helgeandsholmsbeslutet, men somofta påpekades under 1600-talet hade detta beslut aldrig efterlevts till punkt och pricka. När man åter började trycka på denna princip var det inte minst viktigt att ta itu med hävdercglerna. Ty så länge det var möjligt att få behålla tidigare kronoägd jord med hänvisning till uppkommen hävd, sä var det också möjligt att nagga denna överordnade kungliga rätt i kanten. För att kunna kontrollera sma jordresurser på ett effektivt sätt, dvs. för att verkligen inskärpa det regalrättsliga anspråket, var statsledningen tvungen att driva linjen att hävd mot kronan var principiellt omöjlig. Detta skedde under sent 1600-tal, då man även fixerade de tre jordnaturerna. Det var också cfå som man i lagstiftningsarbetet återinskärpte byarnas karaktär av ägoenheter och värdet av gränser (något som redan fastslagits i Magnus Erikssons landslag). På detta sätt ville man betona att inte heller byarnas inägor, utmarker eller allmänningar fick naggas i kanten av enskilda. Genom den kategoriska formuleringen i jorcfabalken, Kristoffers landslag, kunde byggningabalkens bestämmelser omhur oskiftade marker skulle delas sättas ur spel. Det kan näppeligen ha varit den medeltida lagstiftarens avsikt att man skulle tolka lagen på detta sätt, men praxis hade ändä utvecklats i den riktningen. Påståenden om urminnes hävd kunde därför, om de sanktionerades lokalt, använefas för att rycka loss delar av gemensamma resurser och göra dem till privata. Detta får ses somett av undersökningens mest spännande resultat. Det visar nämligen hur ett till synes ålderdomhgt rättsinstitut kunde användas aggressivt och individualistiskt. Undersökningen har också visat att det inte alls var bara bönder som utnyttjade möjligheten att åberopa urminnes hävd; adelsmän var i själva verket överrepresenterade, åtminstone i hovrättsmaterialet. Urminnes hävd kan således inte beskrivas som något vare sig särskilt »folkligt» eller särskilt ålderdomligt rätts-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=