264 Att hävda sin rätt: slutsatser och implikationer rör. I klartext betydde detta att gränserna i det fysiska landskapet kunde underkännas om tillräckligt många, gamla och tillförlitliga personer i lokalsamhället vittnade om att innehavet var uråldrigt och aldrig tidigare klandrats. Domarna hade små möjligheter att ifrågasätta sådana vittnesmål, i all synnerhet om det handlade om hovrättsdomare stationerade i Stockholm. Det lokala inflytandet över vilka som tilläts behålla marken »i sina händer» blev i sådana situationer stort. Undersökningen har visat att ödeläggelse i många fall var något som kan förklara varför kunskapen om de rätta ägoförhållandcna i byarna kunde vara så osäker och utrymmet för hävdeanspråk inte obetydligt. Ty där ödeläggelse förekom, förekomdet också att gränser glömdes bort. Likaså förekomdet att folk från närbelägna gårdar eller byar överskred gränserna och började bruka den övergivna jorden. När tillräckligt lång tid förflutit ansågs urminnes hävd ha uppstått. Närhelst ödeläggelse förekomvar den något som på ett påtagligt sätt påverkade egendomsförhållandena under tidigmodern tid i Sverige. Den skapade ett visst utrymme för spontan tillägnelse och gjorde att domarna hela tiden måste räkna med möjligheten av s.k. utsläckande förvärv: att jord, som tidigare haft en ägare, nu inte längre hade det och därför på nytt var tillgänglig för besittningstagande. Den ödeläggelse som anas i materialet tycks dock främst ha varit partiell. Delar av hemman och byar kunde överges och hamna i andras händer genom besittningstagande, för att sedan försvaras och behållas under åberopande av hävd. I hovrättsmaterialet har endast några få fall påvisats, där hela hemman gått förlorade; däremot omtalades sådant på ett mer allmänt plan i de kungliga förordningarna. Det handlade således främst om mindre delar av inägorna (somängar) och omutmarker somskogar och andra oskiftade tillgångar. Men undersökningen har också visat att man, för att förstå hur hävdeanspråk kunde uppstå, inte får begränsa perspektivet till ödeläggelsc i mer bokstavlig mening. Även om jorden brukades så kunde den defacto stå obevakad, därför att den formelle ägaren var långt borta (t.ex. på utländska krigsskådeplatser) eller därför att jorden så ofta bytt ägare att ingen haft tillfälle att sätta sig in i förhållandena vid egendomen. Att urminneshävd-anspråk många gånger kunnat påvisas för gårdar i adlig ägo verkar därför främst hänga samman med de täta ägarbvten som blev en effekt av 1600- O O ^
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=