10. Att hävda sin rätt: slutsatser och implikationer De senmedeltida upphovsmännen till Kristoffers landslag hade lagt in en betydelsefull formulering i jordabalken. Närhelst urminnes hävd hade uppstått var det att räkna som lagfånget och fick inte kväljas av någon, sade man. Nästan fyra hundra år senare satt lagstiftare igen och funderade över hur det vore lämpligt att utforma jordabalken. Man valde då att inte beteckna urminnes hävd somett laga fång, med motiveringen att lagen inte borde innehålla uttryckliga uppmaningar till olagligheter. I det förra fallet identifierades således (förment) uråldriga jordinnehav med det lagliga och rätta, medan det i det senare fallet ansågs högst problematiskt att göra en sådan identifikation. Genomatt ställa dessa båda formuleringar mot varandra får man en antvdan om att vissa delar av det äganderättsliga regelverket hade undergått viktiga förändringar under perioden 1442-1826, men längre än så kommer man inte. För att kunna uppfatta förändringens exakta innebörd, hur den gick till, och varför, måste man detaljstudera hur människor i äldre tider såg på egendomoch dess rättsliga grund. Ffär har fokus legat på en period mitt emellan de båda lagtexterna, ungefär 1600 till 1734. Jag har eftersträvat att kartlägga praxis under 1600-talet, och jag har dessutom studerat hur vissa frågor behandlades i det lagstiftningsarbete som ledde framtill 1734 års lag. Någon fullständig täckning av de fyra hundra åren har det alltså inte varit fråga om; 1500-talets och 1700-talets praxis har i stort sett helt utelämnats. Trots detta kan man dra vissa slutsatser av studien: slutsatser som rör både förändringen i egendomsreglerna och det samhälles karaktär, i vilket egendomsreglerna fungerade. Varför hade man lagt in orden omurminnes hävds orubblighet i Kristoffers landslag? Detta är inget som direkt har behandlats här. En tolkning skulle kunna vara att respekt för urminnes hävd gynnade den senmedeltida adeln, och att formuleringen därför skall ses
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=