258 Mot ett nytt synsätt? Liksom så många tidigare lagstiftare hade lagkommitténs ledamöter diskuterat i vad mån urminnes hävd skulle räknas som ett laga fång och tas med i uppräkningen av dessa. Man fann dock att det var klokt att, som i 1734 års lag, inte inkludera denna formav hävd bland de laga fången, och på cfenna punkt var man ytterst bestämd. Lagen kan, skrev man, ge envar anvisning omatt förvärva egendomgenom köp, skifte och gåva. Likaså kan lagen förklara att en person är berättigad att överta släktings egendom, när denne dör. Men, fortsatte man, lagstiftaren skulle inte rimligen kunna säga: »omdu, på vad sätt somhelst, tager annans egendom i din besittning, och din åtkomst, huru orättmätig den än må vara, ej klandras och beivras [...] så bliva dina efterkommande slutligen ägare av vad du dig bemäktigat.» Ett sådant yttrande skulle ju innebära en indirekt uppmaning till brott och våldsamheter och vore därför oacceptabelt i en lag. Men om urminnes hävd skulle få plats bland de laga fången, då kunde samma farliga tanke uppväckas. Vid denna tidpunkt tyckte man sig ha starka sakskäl till att inte vilja beskriva urminnes hävd somett laga fång i sig. De somskrivit 1734 års lag hade inte heller tagit med urminnes hävd i uppräkningen av laga fång i JB 1, men det är ganska osäkert omdetta verkligen kan tolkas somatt man redan då ansåg att den inte var ett laga förvärvssätt. Det förefaller som om man främst fann det onödigt eller förvirrande att ta med den vid uppräkningen av cfe laga fången — en uppräkning som dessutom menades vara exemplifierande och inte uttömmande. Men 1826 var man alltså mycket angelägen om att lagen inte skulle innehålla formuleringar, som kunde ge intryck av att uppmana till olagligheter och därmed hota äganderättens helgd. Efter en kort diskussion omden rätt man enligt naturen har att bemäktiga sig oägda saker och därigenom bli deras ägare, slog man fast att denna rätt och möjlighet hade upphört i och med cfe borgerliga samhällenas inrättande, ty i sådana hnns det ingenting som saknar ägare. Således kunde man numer bara förvärva egendom från en tidigare ägare, antingen genom dennes vilja och samtycke (dvs. genom köp, gåva eller byte) eller genom lagens förorcånande (dvs. genomarv). Alla andra möjligheter var uteslutna, eftersomäganderätten inte fick grundas på våld eller egenmäktigt inkräktande. Endast härledcia fång var att räkna med. 09 131
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=