Mot ett nytt synsätt? 255 igenomen dylik proeess kunde uppstå. Stubberätten menades kunna förflytta den egentliga äganderätten från kronan, oeh genom nedlagt arbete (»åverkan») kunde ägorna förskjutas mellan bymedlemmar eller i skog mellan byar. Den hårdare kontrollen av hävd syftade just till att göra det omöjligt att nagga annans enskilda egendom eller gemensamma områden i kanten genom att helt enkelt börja bruka dem. Men sådana arbetsinsatser somutfördes av den somlagen betraktade somrätt ägare var man ytterst positiv till. Nedlagt arbete var med andra ord bra, förutsatt att det inte påverkade ägoförhållandena. Här kan vi sätta hngret på en förskjutning i synsättet. Tidigare hade man ansett att en poäng med urmmneshävd-reglerna var att de införde moment av såväl piska som morot. Ägare skulle tvingas att sköta väl om sin jord av rädsla för att förlora den, och ickeägare skulle lockas att ta upp jord, drivna av en önskan att sedan få behålla den. Skillnaden var att man nu inte tycktes vilja använda den första mekanismen. Av de sex förklarmgsfaktorcr, somjag angav i kapitel 7, är det två som inte ger något riktigt klart utslag. Det är således svårt att belägga att det under sent 1600-tal skedde någon för hävdeproblematiken avgörande förändring i fråga omstatsmaktens skatteintressen eller i fråga om det av människor förväntade beteendet. Det man kan säga är att betydelsen av att visa vaksamhet (vigilans) säkert mte minskade, men att denna vaksamhet började kunna utövas på andra sätt i takt med att en viss typ av systematiserad skriftlighet slog igenom. Det blev därför inte längre lika viktigt att genom sitt yttre agerande visa att man ansåg sig ha en viss rätt, ty denna rätt var tillräckligt bevakad om man hade alla sina papper i ordning. En tydlig indikation på att man bland jurister börjat förändra synsättet har vi i alla fall i en juridisk dissertation från 1750-talet. Författaren tar här upp den tidigare så vanliga uppfattningen att den förre ägaren måste anses ha övergivit sin egendom när urminnes hävd uppstått, och att hävdereglerna var att betrakta som ett straff för ett ouppmärksamt beteende. Han markerade tydligt att hans uppfattning här skilde sig från bl. a. Rålambs oeh Kloots. Ty, skrev författaren, det är möjligt att vi knappast kan förneka att lagarna gör skillnad mellan de dådlösa och de vaksamma, oeh att de främst bistår de senare. Men, försatte han, det vore orimligt om lagstiftaren prcsinncrade att föregående ägare övergivit den egendom, som sedan kommit i någon annans besittning, »enär vi alla.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=