Mot ett nytt synsättf 245 gadcs. En första kritik mot denna praxis artikulerades av Stiernhielm, när han påpekade att den gjorde alla gränser meningslösa. Hos Kyronius fullbordades kritiken, när denne tryckte på byggningabalken, på gränsernas betydelse oeh på ödesbyarnas rättigheter. På så vis kan man se hans votumsom en betoning av att byn fortfarande var en reell ägoenhet, preeis som lagkommissionen gjort i sina förslag till byggningabalk och jordabalk. Men Kyronius yttrande måste också förstås mot bakgrund av den konkreta politiska situation som rådde i Sverige kring år 1680. Man var på väg mot enväldet, mot reduktionen, förmyndarräfsten och indelningsverket. För att lyekas genomdriva de kontroversiella beslut som dessa åtgärder förutsatte, tvingades reduktionsanhängarna att appellera till föreställningen omdet allmänna bästa och de enskildas skyldighet att underordna sig och sin egendom detta högre mål.‘^-‘’ Men frågan omhävd kontra gränser, eller jordabalken kontra byggningabalken, gällde ju en mycket likartad problematik. Kunde den enskilde göra anspråk på att få behålla vad han/hon för tillfället råkade ha, oeh som han/hon investerat möda, omsorg och pengar i, även omdet gick ut över den större gemenskapen, som i det här fallet var byn? Att trycka på byns egenskap av ägoenhet och överordnad gemenskap låg i linje med att betona att den enskilde måste underordna sig det allmänna bästa och acceptera extraordinära åtgärder, civs. reduktionen. Tidens politiska motsättningar måste alltså vägas in som en faktor, som kan ha påverkat Kyronius när han laeie tonvikt vid det lagrum, som slog vakt om ägogemenskapen i byn. Tvisten mellan Margaretha Wallenstcdt och hennes grannbönder är mtc det enda exemplet på att man började förskjuta tonvikten i resonemanget. I en tvist omurminnes hävd mellan Nils Brahe och Tibble jordägande satt hovrättsassessorn oeh kommissionsledamoten Lars Mörling som referent. Han skrev i sitt votum att huvudfrågan i målet gällde om besvuren hävd skulle gälla i skog mot rår och rör (eller omden skulle gå före delning efter öre och örtug, om rå och rör inte fanns). Här formulerade Mörling själva principfrågan: skulle jordabalken 1 tolkas så att urminnes hävd aldrig hek kväljas, och att all annan reflexion därmed vore utesluten? Mörling sade sig inte kunna neka till att många lärda män förr i tiden haft denna åsikt. Men nu hade fler en annan e^ch riktigare. Ty urminnes hävd kunde inte utsträckas till öppen skog och mark, där byarnas boskap gick klöv om klöv och där man högg yxa om yxa. Därför
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=