Mot ett nytt synsätt? 241 1 plakatet slogs fast att ingen jord gick fri från att återkallas utan lösningsförfarande, utom för de fall då urminnes hävd hade uppstått. Denna bestämmelse gjorde det med ens mycket riskabelt att argumentera för att det förelåg två laga fång, ty man kunde då mötas av svaret att det inte kunde handla omnågon urminnes hävd, när man i samma andetag talade om vad som var innehavets upprinnelsc. Även om denna upprinnelse var ett laga fång, så hjälpte inte det sedan förordningen sagt att alla laga fång, utom urminnes hävd, kunde upphävas. I målet mellan Erik Hansson i Tibble och boktryckaren Niclas Wankyf (1683) blev detta tydligt. Wankyf försökte återvinna ett hagstyckc till sitt skattehemman Enstad, och åberopade 1677 års förordning. Motparten sade sig ha »dubbelt laga fång» och menade med det ett lagligt jordskifte i kombination med »urminnes opåtald och oklandrad rolig hävd». Han åberopade JB 1 och 18. Men Svea hovrätt fann att urminnes hävd inte kunde ha uppstått eftersomett häradsdombrev och en lagmanskonfirmation visade hur hagen kommit bort från Enstad. Att transaktionen kunde beläggas gjorde att det inte kunde räknas som urminnes hävd, men dä var det inte heller fråga om något laga fång alls eftersom 1677 års förordning inte godtog transaktioner av typen kända byten. Hovrätten uttalade också att »säkrare vitsord gives skrifter, än det man eljest av sanna sagu vet att berätta», ty det senare torde lätt fela. Referenten betonade dock att det inte handlade om att restlöst föredra skriftliga dokument i alla lägen. Han skulle ha dömt annorlunda, skrev han, om man inte känt till besittarens »titul och fång».''^-' Fler fall visar hur förordningens ensidiga betoning av urminnes hävd gjorde det farligt att argumentera på det äldre sättet.Att kombinera två argument, vilket säkert uppfattades som (och var) en klok strategi tidigare, kunde nu slå tillbaka mot hävdaren eftersomdet ologiska i en sådan argumentation nu observerades. Gemensam eller enskild ägo? Tidigare under århundradet förekomdet att man var oense i byarna om byns mägor egentligen var delade eller inte (se kapitel 6). I sådana situationer kunde en rätt intygad urminnes hävd ge starkt stöd åt den, som sade att marken var enskild. På så vis kunde de kategoriska bestämmelserna i JB 1 sätta byggningabalkens bestämmelser ur spel. Det har därför ett givet intresse att se hur man
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=