236 Mot ett nytt synsätt? mälde man t.cx. att stubbehemman »exeolerades» med stort besvär, till kronans nytta, av sådan jord som annars skulle ligga obrukad. Om förhoppningen om att få jordäganderätt skulle avskäras för brukarna, torde många tveka att göra sig besvär med nybyggen. Därför borde just dessa innehavare ha någon fördel framför innehavare av stadge-, städje oeh sämjehemman.^’’^ Från Jönköpings län anmäldes liknande synpunkter. Stubbe- och stadgehemman borde, menade man, behandlas på annat sätt än sämjc- och städjehemman, eftersom de upptagits av »öhr och söhr». Därför borde ägaren njuta större frihet att borthandla sin äganderätt, så att de och deras arvingar kunde få någon hugnad och vedergällning av sitt och sma förfäders nedlagda arbete och hävd.^"’ I utlåtandet från Livgedinget togs däremot för givet att sämje-, stubbe- och städjehemman inte medförde jordäganderätt för brukaren. Det var inte bara i remissvaren som gränsdragningen i 1695 års jordabalk ifrågasattes. Även de tidigare diskussionerna i lagkommissionen visar på en viss osäkerhet beträffande besittningsrätterna. Ledamoten Nils Gripenhielm menade att sämjerätt ditintills alltid räknats som skatterätt, både av riksdagen och i andra sammanhang. Johan Schtittehielm anmärkte att då måste sämje vara identiskt med skatte. Erik Lindschiöld menade däremot att även omsämje var likt skatte, så hade likväl sådan jord inte inköpts. Det påpekades också att stubberättigheter ofta övergick till sämje vilket, enligt det nyss refererade resonemanget, borde innebära att stubberätt inte heller var så olik skatterätt.^’" Här slogs dock fast att stubberätt endast var att betrakta som »jus domicilii, vilken man sig avhända kan, men giver ingen jus uti fundo». Stubberätt kunde därför endast erhållas i sådan jord, somupptagits med ägarens tillstånd och den kunde bara säljas med hans tillstånd.Skillnaden mellan sämjerätt och stubberätt skulle anses ligga i att sämjerätten var oföränderlig för all framtid medan stubberätten gavs för vissa år, som en ersättning för att man upptagit ett ödeshemman. Stubberätten var en begränsad rätt till egendom och uppstod genom det arbete som nedlagts på oröjd mark. Ju mer värdefullt man uppfattade detta arbete, och ju mer man ansåg att det borde uppmuntras, desto mer benägen var man att klassihcera denna rätt som »jordägande rätt». Sämjerätten bvggde å andra sidan på ett gammalt avtal, somansågs tungt vägande. I båda fallen fanns det en viss osäkerhet beträffande hur man skulle se på dessa besittningsrätter. När Erik Lindschiöld lyfte upp frågan om inköp (dvs. om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=