232 Mot ett nytt synsätt? hur oskiftade ägor inomeller mellan byar hck uppodlas. Den som ville uppta byamark skulle meddela de andra »jordägande» oeh ge dem tillfälle att delta i uppodlingsprojektet. Fogden skulle också informeras och hjälpa till så att uppodlingen kunde äga rum utan skada för de andra i byn. Den, somföre lagens tillkomst gjort intagor på annat sätt, skulle få behålla dem tills cie andra jorcfägarna klandrade innehavet, och sedan ytterligare så lång tid som behövcies för att han skulle anses ha fått ersättning för sitt arbete each sin omkostnaci. Den, som i fortsättningen gjorde intagor på annat sätt än vad lagen föreskrev, skulle anses ha förverkat sitt arbete och frukten därav. Han skulle dessutom böta 12 daler för första året, och sedan för varje år som han brukade marken.Oskiftade marker mellan byar kunde man begära att få bruka enskilt men det förutsatte skifte."^® Särskilt intressant är här den distinktion som gjordes mellan uppodling av byamark, som skett före den nya lagens tillkcamst, och senare uppocilingar. Den välvilliga eller åtminstone överseende bedömning som lagen gav uttryck för i det förra fallet tyder på att lagstiftarna var medvetna om att reglerna varit oklara och praxis accepterande i det förgångna. Mycket intressant är även hur man angav att rätten att behålla sådana intagor var beroende av i vad mån de andra bymedlemmarna klandrade eller var tysta. I fortsättningen skulle dock bedömningen bli hårdare - en tveilig indikation på att en förändring var på gång. Jordabalken 1695 innehöll anvisningar om hur gränser skulle läggas och uppfattas. I skog och betesmark mellan byar skulle man gå efter rå och rör, men i frånvaro av såeiana kunde man ta ledning av öre och örtug. Det fanns även några försiktiga formuleringar att råstenars äkthet kunde eller skulle legitimeras av »byahäveien».'^'^ Något allmänt anbefallande av att man skulle gå efter vad bvarna faktiskt intagit fanns inte, och det kan ju knappast förvåna. På ett ställe i förslaget föreslogs dock att jordtvister kunde få lösas med hänvisning till den ena sidans faktiska innehav (hävd). Det gällde fall ciå det stod tvist mellan en bebvggd by och en öde by. Skulle ciet då hnnas rår och rör kring den öde byn, fick den bebyggcia bvn mte överskrida dem. Men saknades rår och rör, skulle den bebyggcia byn få behålla det den låtit ingärda.'’^ Den bebyggda byns faktiska innehav skulle alltså respekteras. Men här inväncie remissvaret från Nyland att man måste tillfoga att detta endast gällde såviefa bvn inte ingärdat mer än den av gammalt hort göra. Den bebyggda
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=